Foto: Paul Hawthorne / Scanpix

Det räcker med att läsa ett fåtal noveller av Alice Munro innan man inser att de är skrivna av någon som behärskar genren till fullo. Det är lätt att ta till överord, men hur författaren lyckas återstår kanske att analysera. Varför fungerar novellerna så bra; varav består författarens ”hemliga” recept? Alice Munro har fått garvade kritiker att associera till novellistikens klassiker, sådana som Anton Tjechov?

Receptet som författaren använder sig av är naturligtvis inte hemligt, inte dolt; allt ligger i öppen dag. Novellkonst handlar om ekonomi, återhållsamhet, den förutsätter språklig exakthet och gedigna kunskaper om det mesta som finns i vår herres hage, från samhällets minsta byggstenar till själens dunkla djup. Den första meningen i en novell kan vara avgörande för om den överhuvud taget blir läst. Det är ingen tillfällighet att Ivar Lo-Johansson, som var mästerlig i konsten att omedelbart fängsla läsaren, ägnade många timmar åt det första stycket, de första meningarna.

Munro är också en mästare. Ansträngningen ska ju inte märkas, det vet hon. Det kommer så ofattbart naturligt. Vem sugs inte in i en novell som börjar som följer: ”Min far kom gående över fältet bärande på pojken som hade drunknat” (Ur Kärlekens vägar)?

Med några få ord etablerar författaren en plats, ett tillstånd och ibland också ett dilemma.

Novellerna skildrar vanligt folks tillkortakommanden vad gäller kärlek och affärer. Gemene mans drömmar om lycka, skönhet, välgång. Döden finns alltid närvarande för huvudpersonerna, insikten om den egna dödligheten, förluster av närstående, ond bråd död. Döden är dock ytterst sällan slutpunkten i Munros berättelser, utan utgör snarare en upptakt som kan motivera djuplodande tillbakablickar.

En kvinna finner sin man död i sängen, han har tagit sig av daga. Så småningom förstår man inte bara makens beslut, man får också en nyanserad bild av parets gemensamma liv och respektive personligheter. Det finns en slentrianmässig uppfattning om självspillingen som svikare; ingenting kan vara mer felaktigt. Novellen ”Tröst” (i Kärlek vänskap hat) innehåller ett lysande porträtt av en mansgestalt värd all vår beundran.

Möjligen vilar Munros storhet i växelspelet mellan det översiktliga (men aldrig summariska) och det detaljerade, hennes förmåga att använda sig av tiden. I novellen ”Det man minns” (i Kärlek vänskap hat) har ett par i trettioårsåldern rest till en begravning av mannens barndomsvän. En läkare bevistar minnesstunden och det hampar sig så att han kommer att skjutsa kvinnan i sin bil, mannen är upptagen med något. Muriel, som hon heter, hoppar över skaklarna med läkaren.

Det är sällsamt hur författaren behandlar tiden i den här novellen. Om många författare skulle ha koncentrerat sig på otrohetens handlingar, använder Alice Munro novellens energi för att beskriva Muriels funderingar och känslor före och efter det till synes oundvikliga. Det som sker efteråt är egentligen viktigast, inte minst för att Muriel tid efter annan kommer att betrakta det som hänt med ständigt nya ögon i takt med att hon själv förvandlas, åldras.

Munro kan ibland inte undvika att demonstrera för läsaren att hon på sätt och vis äger sina huvudpersoner, hon gör det skickligt, på ett nästan självironiskt sätt. Som allvetande berättare vet hon givetvis allt om deras liv. Om novellen beskriver en kort tidsrymd kan man som läsare få en inblick i sådant som författare ibland i slutet av sina berättelser brukar lämna åt läsarens fantasi.

I just ”Det man minns” står det efter förlöpningen/otroheten: ”Hennes äktenskap med Pierre skulle fortsätta, det skulle hålla. Hon skulle aldrig mer träffa Asher [läkaren]. Båda dessa spådomar visade sig slå in.”

Genom sina noveller begår Alice Munro en rundmålning av det kanadensiska samhället under några decennier, grovt räknat från andra världskriget och fram till och med 70-talet. Om man bortser ifrån att det kanske förekommer fler författare eller kulturredaktörer i berättelserna än någon annan yrkeskategori (något annat vore underligt), är det många andra professioner representerade, här förefinns en salig blandning av poliser, läkare, hushållerskor, lärare, kalkonfarmare, järnvägstjänstemän, begravningsentreprenörer, lantbrukare. Om man skulle generalisera en aning tycks Munro mer införstådd med livet på landet än i storstaden. De flesta noveller utspelar sig i mindre städer eller på landsbygden.

Alice Munro skildrar också – vilket stämmer bra på det västerländska samhället i gemen – en alltmer sekulariserad tillvaro, där det dock fortfarande förekommer stark religiositet. I många noveller anar man att moderniteten står i farstun och stampar, men det vill sig inte riktigt. Den gamla tiden dominerar ännu, inte minst människornas sinnelag.

Att läsa Munro är på sätt och vis som att begå en sentimental resa till perioden före självmordsbombningar, då de båda blockens terrorbalans och det kalla kriget härskade. Myndighets- och överhetspersoner samt äkta makar var de enda verkliga terroristerna i folks föreställningsvärld. Det är svårt att veta om Kanada var förskonade från liknande terrorhandlingar som i Italien och Västtyskland under 70-talet, ja till och med Sverige, men jag finner i vart fall inget spår av sådant i hennes noveller.

Om hon till exempel skildrar djupt troende människor, som vi idag skulle anse såsom lite fundamentalistiska, är dessa uteslutande kristna. I Munros berättelser förekommer sällan eller aldrig andra religionsutövare; det är dessutom kongenialt med den tid hon behandlar att ”islam” inte är ett laddat ord.

Om yttre dramatik – om man naturligtvis undantar det världskrig som de flesta huvudpersoner har erfarenhet av – gemenligen saknas, är de inre dramatiska omvälvningarna desto mer frekventa. Ingenting sker av en slump i Munros berättelser, på ett psykologiskt plan. Människor tampas hela livet med de spår som barndom och uppväxt ingraverat i dem. Det hindrar inte novellerna från att vara ytterst oförutsägbara. Hur människors möten kommer att avlöpa vet ingen, tycks Alice Munro säga.

Jag föreställer mig en författare som hela tiden experimenterar med just människors möten. Hon är skicklig på att skildra genuina mesallianser; det är berättelser som det slår gnistor om. Det ligger i sakens natur att novellerna som helhet innehåller fler gedigna kvinno- än mansporträtt, men jag skulle inte kalla henne för en feministisk författare, det vore nog att reducera henne; ingenting är författaren främmande. Hon skildrar män, kvinnor, barn, medelålders, gamla med samma intensitet och absoluta närvaro.

Samtidigt finns det förstås en diskrepans mellan det liv män i hennes noveller lever och kvinnorna. Under den period som skildras är skillnaderna mellan könen stora; män förverkligar sig själva, kvinnor väntar inte sällan på att tillfällen ska uppenbara sig då det är möjligt för dem att förverkliga sig. Såsom i novellen ”Miles City, Montana” (Ur Kärlekens vägar) som utspelar sig dels på 40-talet, dels på 60-talet. Den kvinnliga jagberättaren tänker: ”Jag ville gömma mig så att jag kunde sätta igång med min verkliga uppgift, som var något slags strävande efter avlägsna delar av mig själv”.

Det Munro beskriver är också en tid då homosexualitet på det stora hela är en icke-fråga, den sexuella frigörelsen tycks ännu långt borta, homosexualitet är något som man absolut inte pratar om eller ens erkänner existensen av. Det förekommer homosexuella i Munros berättelser, men de kan aldrig leva ut sina känslor. Genom den tystnad de omges av anar man samhällets eller människornas djupa förakt.

De flesta av Munros noveller är något av kortromaner. Noveller på trettio-fyrtio sidor är inget ovanligt. Det brukar vara synonymt med novellen som sådan, med novellgenren, att författaren undviker utvikningar, bifloder, sådant som hör romanen till. En novell ska vara tät och koncentrerad, handla om ett fåtal människor, beskriva något som merendels är tidsmässigt begränsat, kanske en dag eller högst en vecka. Att göra ett tillfälligt nedslag i några få människors liv, låta före och efter vila i det outsagda, i antydningarna. Att lämna åtskilligt till läsarens egen fantasi. Så skriver oftast de som betraktas som novellkonstens mästare, Tjechov, Maupassant, vår egen Hjalmar Söderberg, vars riktigt kortkorta noveller – så kallade historietter – sannolikt är och kommer att förbli oöverträffade i sin strama knapphet.

Men Alice Munro – tycks det mig – förnyar novellgenren. Här kan decennier passera revy, här förefinns ibland ett myller av människor; sidohandlingar – bifloder – i dessa rika berättelser är snarare regel än undantag. Varje novell är en miniatyrroman, här skildras inte sällan fullständiga levnadslopp.

Det finns en särskild sorts Munro-gestalter. De är alltid en smula gåtfulla och undanglidande, oförväntade, såsom människor i gemen är – om man tänker efter. Mångbottnade kort och gott. Ändå är de elegant inringade och karakteriserade, man tycker sig känna dem, utan och innan, som man känner sina vänner. Sedan finns det alltid en frånsida hos dem, skikt som man ännu inte bekantat sig med och som man kanske aldrig blir underkunnig om.

Novellerna är upplagda utifrån sådan människokännedom, när man läser skalar man en lök. Berättelsen som jag förut nämnde, om pappan som kommer bärande på den drunknade pojken (”Miles city, Montana”), gör efter begravningen av pojken ett språng tjugo år fram i tiden. Och man undrar långt om länge över vad den tidigare händelsen har med de senare skeendena att skaffa. Flickan i inledningen är nu en vuxen kvinna med egna barn. Författaren kollrar skenbart bort oss genom att dels beskriva en resa ”hem” från USA till Kanada, dels genom att – som jag nämnt – ge oss en hint om mammans hemliga drömmar, som har med detta återvändande att göra. Självklart har författaren en klar tanke med mammans momentana, själsliga frånvaro. På det här sättet ligger det till, det vet vi: att ha små barn kräver hundraprocentig närvaro i varje sekund.

I denna berättelse – som kanske är en av Alice Munros bästa – knyter författaren oväntat eller snarare överrumplande ihop två händelser. Det är så hårfint nära att ”döden genom vatten” ska upprepa sig en gång till.

Erik Löfvendahl

 

Alice Munro

Alice Munro föddes 1931 i Wingham i kanadensiska Ontario. Det ovanliga med hennes författarskap är att det enkom bygger på noveller, vid ett tillfälle har en roman också utgivits i hennes namn, men den har visat sig vara sammanlänkade noveller (Lives of Girls and Women, 1971). Munro har publicerat fjorton novellsamlingar, varav en handfull finns översatta till svenska, nu senast den kritikerrosade Brinnande livet (2013).

Alice Munro debuterade med samlingen Dance of Happy Shades (1968) för vilken hon fick ett prestigefullt kanadensiskt pris. Så sent som 2009 erhöll hon Man Booker International Prize. Under lång tid har författaren nämnts i nobelprissammanhang, vilket vore en nåd att stilla bedja om med tanke på den ställning som den korta berättelsen – även om undantag finns – haft i Sverige på sistone.

Till saken hör att förlaget Atlas år 2009 gav ut ett axplock av Munros noveller i den ypperliga antologin Nära hem. Här finns berättelser ur de tre första novellsamlingarna som publicerats i Sverige: Jupiters månar (1985), Kärlekens vägar (1993) samt Kärlek vänskap hat” (2003). Fyra noveller ur vardera samling, Alice Munro har godkänt urvalet.