LO-ledningen

Vinna eller försvinna? I maj 2012 valdes de till LO:s nya ­ledning. Skulle det bli en nystart – eller skulle organisationens roll i ­samhället fortsätta minska? Arbetet summerar ledargängets första år.

Det står en avslappnad figur på Centralstationen i Stockholm och kisar upp mot in­formationstavlan. Han är i god tid inför Malmötågets avgång 6.21 och för att börja en av veckans två tre arbetsdagar på vift.

Vid midnatt ska flyget hem landa på Arlanda. Då har han pratat, minglat och svarat på frågor i skånska Hässleholm, Malmö och Staffanstorp. Han har intervjuats på scen av gymnasieelever som just haft prov på ungdomsarbetslösheten, nästan värvat över en direktör till facket och varit efterlängtat substitut för socialdemokratisk morgonpress. Han har sagt ”nämen, tjena” här och skakat hand där. Hållit tre tal. Han har fått applåder och beröm, haft svar på tal.

När han skyndar på stegen mot taxin där på flygplatsen kommer LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att ha en dag i medvind bakom sig.

Hur har då vindarna blåst sedan den nya LO-ledningen valdes för ett år sedan?

Då, förra våren, märktes en påtaglig spänning bland fackförbunden inom LO. In i det sista var det oklart vem som skulle ta över efter Wanja Lundby-Wedin. Risken för en öppen strid var överhängande.

Valberedningens lösning blev att i sista stund utöka ledningen från tre till fyra personer. IF Metalls kandidat drog det längsta strået och Kommunals Tobias Baudin accepterade ett förste vice ordförandeskap. Tillsammans med avtalssekreterare Torbjörn Johansson och andre vice ordförande Ingela Edlund, utgjorde de en helt ny och oprövad ledning. Det hör till ovanligheterna, om det ens har skett tidigare. En viss kontinuitet i ledningen har alltid ansetts viktig.

Men när den nya konstellationen presenterades bara dagar före kongressen kunde alla förbunden nicka bifall. Och andas ut.
Och sedan hördes som ett konstant mantra under hela LO-kongressen, en tydlig framtidsvision som varje ombud var beredd att artikulera: Enighet framför allt.

Splittringen hade tagit hårt på många, inte minst längre ner i de fackliga leden. Varför kan inte ni gubbar i Stockholm hålla sams, som någon uttryckte saken.

Den 1 maj i år genomför Karl-Petter Thorwaldsson sitt elddop som talare. På Norra Bantorget talar han om sin hjärtefråga sysselsättningen, en jobbpakt för 75 miljarder kronor som kan ge 100 000 jobb. Och så berättar han om pionjären August Palms problem med att arbetare nedvärderade sig själva. ”Ni då, har ni lika mycket värde som alla andra?” frågar han publiken: ”Ja!”

– Kaxiga jäkla stockholmare, drämmer han till med då.

Genom allvar, humor och känslosvall får han publiken med sig.

Efteråt kommenterar åhörare honom och talet på Facebook med ord som ”brandtal”, ”entusiasmerande”, ”ideologiskt tydlig” och ”ett av de bästa 1 maj-talen”. På en IF Metall­ombudsman reste sig ”vartenda hårstrå på kroppen”, och en arbetslös ingenjör anser att det var Palme-klass på talet.

Några enstaka skriver saker som ”jag tror det när jag ser det”.

En av åhörarna på Norra Bantorget var Wanja Lundby-Wedin. Hon tyckte om talet, gillade att LO tog så tydlig ställning för att investera sig ur den kris som massarbetslösheten är.

När hon lämnade ordförandeposten skänkte hon efter sig ett sargat och splittrat LO. Trenden med medlemsförluster hade förvandlats till veritab­la medlemsras, försöken att skapa ett nytt huvudavtal hade misslyckats i mars 2009, och förbunden hade ­splittrats i avtalsrörelsen 2010/2011.

AMF-skandalen vårvintern 2009 underminerade dessutom Wanja Lundby-Wedins egen ställning både i det interna fackliga arbetet och i det offentliga samtalet. Hon hade till exempel inte någon framskjuten roll under valrörelsen 2010.

Det mesta befäste då bilden av en federation på väg utför.

Wanja Lundby-Wedin tycker att det var skönt att lämna från sig maktpositionen, saknar att stå i rampljuset gör hon inte.

Många fackliga kritiserade den dåvarande ledningen; men många tyckte också att ordföranden fått ta allt för mycket av kritiken.

Många var också självkritiska och i detta fanns en vilja att själva bjuda till, för att få till den nystart som alla drömde om. Det blev tydligt på kongressen 2012.

Fler misslyckanden fanns det inte utrymme för.

Redan i augusti hade processen mot gemensamma avtalskrav inletts. Angreppssättet var nytt. Låsta positioner behövde luckras upp. Tidigare avtalssekreteraren Per Bardh, som höll hårt i jämställdhetspotterna, hade bytts ut mot den eftertänksamme och inkännande Torbjörn Johansson, som hade framgångar från Byggnads avtalsförhandlingar i bagaget. Det fanns också en kollektiv press på att förändringen skulle ge resultat.

I stället för att som tidigare bara delta under LO-styrelsens möten varannan vecka, när själva besluten fattades, drogs alla förbundens ordförande in i intensiva och regelbundna diskussioner om hur jämställda löner skulle uppnås.

Både Kommunals ordförande Anneli Nordström och IF Metalls Anders Ferbe betonar hur viktigt detta var.

Modellen med ett krav i kronor för de lägre betalda avtalsområdena och procent för de högre utformades. En låglönesatsning utan särskild kvinnoprofil var också vad IF Metall, GS och Livs ville ha, när de under förra avtalsrörelsen bröt sig ur samordningen.

Nu stod alltså enigheten högst på dagordningen, och industriförbunden kunde dra nytta av det. Gränsen för krontal sattes också vid 25 000 kronor, industrins medellön. En högre gräns skulle ha gett en större utjämning, men gick inte att enas kring.

Modellen kallades ny och genial, men kritiker undrade också vari det nya låg.

Torbjörn Johansson själv använde ordet nygammal, och förklarade att det nya med modellen var ambitionen att i framtiden också locka in TCO, och höja gränsvärdet för kravet på krontal till tjänstemannanivåer.

Tillsammans med en försäkring för föräldralön lades kron- och procent­modellen fram som en jämställdhets­satsning, när avtalsplattformen presenterades i oktober. Annelie Nordström hyllade samordningen och sa att alla förbunden var överens om att ”köra stenhårt för jämställda löner”.

De lågavlönade avtalsområdena, där fler kvinnor återfanns, skulle enligt beräkningarna få 0,7 procentenheter mer.

Andra ställde sig tveksamma till om modellen verkligen skulle ge någon jämställdhetseffekt. Enigheten hade sitt pris. Men: ”försvagas fackförbunden generellt så är det ett ännu större problem för kvinnor”, som en person uttryckte det.

Utöver att ena förbunden var en viktig uppgift för den nya ledningen att synas mer i debatten. Sätta LO på Sverigekartan igen.

Folkrörelsemänniskan Thorwaldsson gillar att synas och vara bland folk. De senaste 25 åren har han haft ett par tre resdagar i veckan.
Fast aldrig så intensiva som nu. Den späckade apriltisdag som Arbetet följer honom på resa genom Skåne, blir nästan tre vanliga arbetsdagar lång. Till IF Metallare brukar han skämtsamt säga: Här åkte jag runt som ABF-ordförande på seminarier och drack kaffe och så nominerade ni mig till detta!

Datorn som han köpte med sig från ABF slog han på två gånger under hela hösten. Innan han blev LO:s ordförande hade han alla rätt på DN:s nutidstest, nu kan det ligga på sex sju av tio.

På väg in till dagens första evenemang, Europaforum på Hässleholms kulturhus, träffar han kompisar från förr. Och sin socialkunskapslärare från gymnasiet i Växjö. En skicklig retoriker, men lite dåligt förberedd, blir omdömet från den tiden och från läraren som var övertygad om att han skulle bli politiker.

Själv minns han hur han bara nio år gammal trollbands av Olof Palme, som talade i en gympasal i Växjö.

Så låter han sig först intervjuas på scen och drar anekdoter, till exempel om hur han uppfann ordet egenmakt som motord till vanmakt, eftersom ordet delaktighet mest kopplades till del­aktighet i bankrån.

Så får han resa sig och ta plats ­bakom talarstolen. Han svänger snabbt från det gemytliga tilltalet till retorikerns, pratar om att Europas kris är vår. Om europeiska praktikplatser, jobbpakt för för invandrare, om att satsa och att öka köpkraften i de välmående länderna.

I den halvtomma aulan pratar han till synes helt ur minnet, om Sveriges 448 000 arbetslösa, om Tysklands fyra miljoner working poor, som ­jobbar heltid men behöver social­bidrag, men han säger efteråt att han hade siffrorna på papper. Nuförtiden är han förberedd, nuförtiden har
han också folk som levererar underlag.

– Men jag har ett satans minne för siffror. Det är en stor tillgång, säger han.

Att Karl-Petter Thorwaldsson själv anses vara en stor tillgång för LO blir tydligt vid rundfrågningar. Han har tillsammans med de andra i ledningen lyft organisationen till en ny nivå.

LO-distrikten jublar: ”lite heureka”, säger en ordförande. Många vittnar om ett nytt öppet arbetssätt, där det går att få tag i ledarna personligen (”med Wanja var det alltid några ­mellanled”).

LO-distriktet i Västsverige har under våren tagit fram rapporter med lokala och regionala siffror, en serie kallad ”Vi vill jobba”. Dessa har släppts samtidigt över landet, och har inneburit stort genomslag i såväl storstadspress som lokalpress. Tidigare överskattades kanske Dagens Nyheter. LO är liksom inte bara Stockholm utan Falköping också.

– Lokala aktiva har kunnat gå ut i medier, på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, säger Dan Gabrielsson som är distriktsordförande för Västsverige.

”Det är helt fantastiskt. Den positivitet som den här ledningen utstrålar! Och vi har ett mycket större samarbete, tätare kontakter, telefonkonferenser”, säger en annan distriktsordförande. ”Jag har jobbat fackligt sedan 1989, det är först nu som jag känner att vi är enormt samordnade och starka tillsammans”, säger en tredje.

”De är allihop som grannen bredvid, som några av oss. De är noga med det.”

Också från LO-borgen i Stockholm hörs positiva tongångar.

– Vi syns mer utåt och det sätter också fart på vårt arbete, vi är mer på bettet, det är tryck och dynamik, säger en anställd.

En annan framhåller en ny frihet, där det inte längre är så reglerat vem som får säga vad utåt.

– Om en ombudsman säger något som är fel, kan ju ledningen sedan bara säga, vad fasen … Det kan ju också vara ett bra sätt att skicka ut testballonger, säger hen.

Karl-Petter Thorwaldsson framstår som ett riktigt fynd för organisationen. En übermensch? Nja, han har några svaga sidor också. Ibland kan han vara lite för snabb, lite för ivrig att komma vidare, och ibland dra till med en och annan överdrift, för att verkligen försöka övertyga. Dessutom är han inte världens bästa administra­tör och visar sig inte alltför ofta i LO-borgen.

Också externt får Karl-Petter beröm. I Hässleholm säger gymnasister att han förstår deras nivå. I Malmö använder analytiker på Sydsvenska handelskammaren ord som kunnig och lösningsinriktad, och framhåller att han står på egna ben (även om eldprovet kommer om S blir regerings­parti). Direktörer på samma plats säger att han är ett lyft för LO – och efter lite mingelsnack, några snittar och ett glas vin är en direktör på väg att bli värvad över till LO.

Så kan han också tala till direktörer på direktörers vis, och lyckas bli vi med dem. Varenda sådan kamp måste vi vinna, säger han under sitt tal före minglet, och får till ett vi som betyder facket och företagen tillsammans. Vi måste bygga ett näringslivsklimat, säger han. Han kanske inte direkt byter åsikter, men han tänjer dem, angriper från olika håll, byter uttryckssätt. Den Lars Calmfors han hänvisar till hos direktörerna, blir för gymnasieeleverna ”en högerekonom”.

Senare på kvällen, i Staffanstorp, när han talar för LO-folk och socialdemokrater i Folkets hus, visar han också prov på en egenskap som gör honom folkkär. En man som kommer sent glider inte obemärkt in i publiken:

– Dig känner jag igen. Du är … livsmedelsarbetare, va?

Han nickar. LO-ordföranden knyter näven i en segergest. De stötte på varandra för en så där fem år sedan, berättar mannen senare.

Sett i backspegeln är starka perioder för Landsorganisationen i hög utsträckning kopplade till väl fungerande samspel mellan ordförande och avtalssekretare.

Gunnar Nilsson och Harry ­Fjällström, Stig Malm och Harry ­Fjällström, Stig Malm och Tore ­Andersson, Bertil Jonsson och Hans Karlsson, Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson är några som i par starkt format och påverkat federa­tionen.

Under hösten utkristalliserades också en duo ur de fyras gäng. Karl-Petter Thorwaldsson och Torbjörn ­Johansson började växa ihop. Den ­socialt skicklige Karl-Petter Thorwalds­son lyssnade allt mer till den mer fåordige Torbjörn Johansson. Jo, han är en god lyssnare, trots sin snacksalighet, försäkrar kolleger. Avtalssekreteraren pratar inte lika mycket som ordföranden, men han säger ibland mer, som en person ­formulerade skillnaden mellan de två.

De går helt enkelt väldigt bra ihop – snickaren från Skara och metallaren från Kosta i det småländska glasriket.

Det är många gånger otacksammare att vara förste och andre vice ordförande. Det publika strålkastarljuset når sällan fram.
Förste vice Tobias Baudin har dock lyckats tränga sig igenom mediebruset och finns citerad hos nyhetsbyrån TT några fler gånger än Torbjörn Johansson efter kongressen och framåt. LO-kongressen hade tydligt tagit ställning: Non profit-princip i välfärden ska råda, och denna heta fråga landade på Tobias Baudins bord.

Eller helt tydligt var kanske inte ställningstagandet, och spekulationer gjordes om hur mycket vinst som kunde räknas som ingen vinst och skämt drogs om ”some profit-principen”. Tobias Baudin kunde dock hålla kritikerna på armlängds avstånd, och hänvisade till att en utredning och rapport skulle klarlägga LO:s ståndpunkt.

Kravet på den nyvalda ledningen var att utforma ett förslag som fick brett stöd i offentligheten och som också kunde påverka socialdemokratins uppfattning i den omstridda frågan.

När förslaget blev offentligt tog direktörerna inom Svenskt Näringsliv till brösttoner och beskrev fackets förslag som ett dråpslag mot den fria företagsamheten.

Förslaget låg dock nära den breda allmänhetens uppfattning – så väl till höger som vänster. På S-kongressen bidrog det till att radikalisera Socialdemokraternas ursprungliga förslag. Daniel Suhonen, S-ombud och chef för fackförbunden i 6F:s tankesmedja Katalys, är en av dem som starkast axlade den interna S-kampen om vinstförbud. Han säger att LO:s förslag var högst levande under kongressen. Men att det inte var skrivet så att det skulle gå att kompromissa med Socialdemokraternas, eftersom ”S linje var att inte förbjuda vinster, men ge socialdemokratiska kommuner vetorätt, medan LO-linjen var förbud, med vissa möjligheter för borgerliga kommuner”.

– Men den förändring i skrivningarna som skedde, att vinsten avsevärt ska minska, var mycket skarpare än jag tror folk fattar. Det mest skarpa sedan Palmes dagar, säger han efteråt.

Nu återstår att se om Tobias Baudin kommer att fortsätta ta plats med nya frågor. När Kommunal lanserade ­Baudin som motkandidat till IF Metalls Thorwaldsson, såg det ut att symbolisera en maktstrid mellan förbunden. I så fall vanns den alltså av IF Metall. Efteråt säger dock många kommunalare att det mer är personen det hänger på, och att de är glada att det blev som det blev. Baudin ses också som kompetent, en högskolelärare säger att han var en ”mycket duktig student som jag la märke till omedelbart”. Men, säger många, han har tiden för sig.

Den allra mest otacksamma rollen, som andre vice ordförande, blev inte lättare att axla av att den återinförts som en del av en kompromiss. En ledning utan en enda kvinna hade inte sett snyggt ut. Men en feministisk analys som gjordes inom LO-leden var att det kanske ändå hade varit bättre med tre män. Att valberedningen så att säga skulle ha stått sitt kast. LO ska vara en feministisk organisation, oavsett könen på dess ledare. Annars är det lätt hänt att det fortsätter falla sig naturligt att kvinnor förväntas ta jämställdhetsfrågorna. Som till exempel Wanja Lundby-Wedin vittnat om.

Det är ju dock inte samma sak som att göra analysen att Ingela Edlund blev ”inkvoterad”. Det kan ju lika gärna Tobias Baudin sägas vara, för att Kommunal skulle acceptera en annan ordförande.

Karl-Petter Thorwaldsson själv säger så här: Ingen är inkvoterad. Men däremot var vi angelägna om att kansli­chefen skulle bli en kvinna, och det blev Birgitta Heijer.

Ingela Edlund själv säger att det inte är svårt att hitta arbetsuppgifter till fyra i ledningen. Och från olika håll hörs nöjda röster över fler i ledningen, att det nu finns möjlighet att lyfta en fråga som näringspolitik, som hamnat på Ingelas bord.

Den 26 april har LO-distriktet i Västsverige årsmöte i Folkets hus på Järntorget i Göteborg.

”Ingela Edlund, LO”, läser avprickaren vid dörren, ”har hon kommit?”

Bara någon sekund tidigare har hon gått förbi.

”Jo, hon är här”, säger den andra avprickaren.

Hon är inbjuden som mötesordfö­rande och för vant och tydligt mötet framåt. Svingar klubban och levererar små fyndigheter. När verksamhetsberättelsen ska godkännas läser hon en överskrift: ”Kraften växer under­ifrån”.

– Härlig rubrik får man väl säga, säger hon.

När hon får talartid på årsmötet inbjuder hon i stället till diskussion. ”Det är så tråkigt att lyssna på mig i 25 minuter.”

En deltagare som inte tidigare känner till Ingela säger: Nu har jag hört henne, hon var vältalig och hade mycket att säga.

Ingela Edlund är en lagspelare som inte strävar efter att stå i centrum – men som tycker att det är viktigt att synas ibland för att LO inte bara ska representeras av män.

Som den person som har längst facklig erfarenhet, och dessutom från ”Lilla LO”, Seko, är hon det ­kollektiva minne som ledningen ­annars saknar.

– När vi spontant frågar: Hur ska vi göra, då frågar vi Ingela, säger Karl-Petter.

Hon är en organisationsmänniska ut i fingerspetsarna och får beröm för det interna arbetet. Samordningen av distriktens arbete ligger på hennes bord, och hon tänker värna om den landsövergripande modell som utvecklats härifrån Göteborg.

Styrningen av det interna arbetet är ju också avgörande för hur väl LO förmår positionera sig. Från Sekos horisont tyckte hon att LO var en organisation som var alltför inåtvänd, det ville hon ändra när hon själv kom dit.

”Vi har en stor fråga, massarbetslösheten”, säger Karl-Petter Thorwalds­son till alla de tre publikerna under Skåne­resan.

Under Wanja Lundby-Wedins tid låg organiseringsfrågan direkt under henne, för att vikten av den inte skulle underskattas. Nu ligger den hos andre vice ordförande.

Karl-Petter Thorwaldsson lyfter i stället sysselsättningsfrågan och därmed organiseringsfrågan ett steg högre – utan jobb blir det inga medlemmar i facket. Tidigare har han sagt att kunskapen om sysselsättningen som viktigaste fråga varit som bortblåst i arbetarrrörelsen. I boken LO – 1900-talet och ett nytt millennium skriver forskarna Anders L Johansson och Lars Magnusson att facket behöver full sysselsättning, och att den fulla sysselsättningen kräver en stark fackföreningsrörelse.

– LO har tydligt positionerat sig i den frågan, summerar Anders L ­Johansson ledningens första år.

Karl-Petter Thorwaldsson är modig och analytisk, när han fokuserar på detta. Det är inte givet att medlemmar med fasta jobb också håller frågan högst.

– I detta ligger också stora utmaningar. Vad händer, vad levereras och vad blir resultatet.

– Medlemstalet är ingen krisfråga, anslutningsgraden är ju ändå hög, även om att det gäller att hålla ögonen på tappet i vissa branscher, säger Anders L Johansson.

Under året som gått har LO också satt press på socialdemokratin. Tagit ett kliv ut till vänster och skapat ett tryck som såväl S som regeringen måste förhålla sig till. Motsvarande förändring sker också på högerkanten. Där har Svenskt Näringsliv bytt plats med Moderaterna.

– Den klassiska rollen för arbets­givarföreningen var att stå nära mitten och samarbeta med LO. Nu är SN en ren opinionsbildande kraft på högerflanken, säger Anders L Johansson.

Hans kollega Lars Magnusson konstaterar: ”Ett år är ju ganska kort.”

– Den stora frågan är om man kan hålla ihop LO-laget kring löner och det verkar som att samordningen har funge­rat. Så det är väl ett gott betyg. Det har ju blivit allt svårare att hålla ihop, säger han.

Ett visst gnissel uppstod över nivån på industrins avtal. Seko, Transport och Elektrikerna tyckte att nivån var för låg. IF Metall ansåg inte att Elektrikernas varsel var sanktionerat på rätt sätt i LO-styrelsen.

Men Karl-Petter Thorwaldsson är mycket nöjd, så här långt. När tjugotalet avtal är klara har inte ett enda hamnat under 1 700 kronor på tre år, enligt honom.

Det är dock inte riktigt sant. Om de 37 månaderna räknas om till 36 landar Kommunal på 1 650 kronor, lägst hittills. Hotell- och restaurangs gröna riksavtal – också ett eldprov för samordningen – kan se ut som den lägsta uppgörelsen. Med en omvänd uppräkning från 35 till 36 månader landar lönehöjningen på precis 1 700 kronor, dock inte för de lägsta löner­na. Ett viktigt avtal som återstår är Fastighets stora städavtal, som löper ut nästa vecka. Först om det ros i land kan LO-bossen ta det glädjeskutt han utlovat över en lyckad samordnad avtalsrörelse.

Lars Magnusson poängterar också att en stor uppgift ännu ligger framför LO: ett nytt Saltsjöbadsavtal. Men den islossning i relationerna mellan fack och arbetsgivare som kunde iakttas under förra årets Almedalsvecka övergick under hösten och vintern till mer frostiga relationer, där förutsättningarna för överenskommelser försvann i ett töcken.

Svårigheterna gällde dock inte förhållandet mellan LO och regeringen. Många och långa samtal mellan finansminister Anders Borg och LO stärkte de inbördes relationerna och den ömsesidiga respekten.

Att försöken att skapa en treparts­överenskommelse om jobben – jobbpakten – inte lyckades var självklart en besvikelse. Men den relation som etablerats mellan LO och regeringen, framför allt med finansministern, har stärkt LO-ledningens ställning ytterligare.

Att inte nervöst snegla på vilka ställningstaganden som främst gynnar socialdemokratin har också stärkt organisationen.

LO har haft ett år i medvind, och upprymda företrädare. Men kan eureka-känslan bli ett filter för verkligheten och leda till ryggdunkningar på redan frälsta?

– Det är nog ingen risk. Det finns så mycket motstånd, bedömer Ingela Edlund.

En borgerlig regering och 15 000 förlorade LO-medlemmar förra året, till exempel. En Urban Bäckström som anser att LO-ledaren är på väg att leda LO ner i förfallet. Arbetslösheten, de otrygga anställningarna.

Först gäller det att vända atlant­ångaren åt rätt håll, sedan kan den få upp farten, säger både Edlund och Thorwaldsson. Premiäråret har skapat förutsättningar för en varaktig återkomst i rampljuset. Men prövningen är inte över, och de närmaste åren avgör både fart och riktning.

Det är styrningen av de egna resurserna som ska borga för en långsiktigt stark organisation. Det interna arbetet avgör om morgondagens federation blir framgångsrik. Viktigt är att rätt frågor utreds, att välarbetade förslag presenteras, och att centralorganisationen ser till att ligga rätt i de frågor som förbundens medlemmar slåss med dagligen.

På vägen hem från Skånedagen säger Karl-Petter Thorwaldsson att han ”inte är trött alls”. Ironin är lätt att missa. Han är fortfarande entusiastisk och frågvis. Han nynnar på schlager­artisten Yohios Heartbreak hotel, som han fick med sig från bilradion. Han fotar en skylt på ett märkligt ballongförbud på perrongen i Malmö och lägger ut på Facebook, efter fem minuter har han 46 likes, och fått svar: Ballonger kan förstöra ventilations­systemet, det har hänt tidigare.

Han har haft det ”jättejättejätte­roligt”, den här långa arbetsdagen.

Hur orkar han? Mycket stillasittande, stillastående blir det. Under talen på scenerna har han då och då flyttat tyngden från ett ben till det andra för att avlasta, snurrat en fot i taget i en avslappnande rörelse. Mer motion än så är inte hans grej. Gymkortet kosta­de 1 800 kronor per träningstillfälle, räknade han ut. Han har inte ens haft tid att kolla var i allsvenska tabellen favoritlaget Öster ligger. Hugger drivor av ved vid den gamla skolan han och sambon köpt som fritidshus, det gör han däremot gärna.

– Repetitiva vansinnesgrejer, det gillar jag, säger han.

Kvällen är på väg att övergå i en ny dag, ytterligare en dag i LO:s tjänst för Karl-Petter Thorwaldsson.

Då behöver han inte vara på jobbet förrän klockan åtta, säger han.

Foto: Björn Larsson Rosvall

Foto: Björn Larsson Rosvall

Foto: Björn Larsson Rosvall

Foto: Björn Larsson Rosvall

Foto: Erik Mårtensson

Foto: Erik Mårtensson

 

Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Foto: Ola Torkelsson

Charlotta Kåks Röshammar
08-796 27 04