Foto: Trons

När Brunnsviks folkhögskola nu övergivits av LO och är ute till försäljning finns det skäl att påminna om det ansvar för skolan som arbetarrörelsen tagit under Brunnsviks långa historia.

Skolan möttes under sina första år av ett kompakt motstånd från det borgerliga Sverige. Den hade svårt att få offentliga anslag och tvingades därmed leva ur hand i mun. Brunnsvik räddades genom bidrag från fackföreningar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet och dess sidoorganisationer. När LO 1929 förlade LO-skolan till Brunnsvik stabiliserades verksamheten.

1995 blev LO ägare till båda skolorna. Åren därefter har LO reducerat sin utbildningsverksamhet så till den grad att man 2007 beslöt att flytta all sin utbildning till Runöskolan utanför Stockholm.

Därmed vände LO Brunnsvik ­ryggen.

2009 överlät LO Brunnsviks folkhögskola till ABF Sollentuna som senare blev ABF Nordöstra Storstockholm.

Sedan skolans nya ledning konstaterat att hyran för anläggningen tärde på statsbidraget säger de sig ha fört förhandlingar med LO om reducering av hyran utan att ha fått gehör. De meddelade att den fortsatta skolverksamheten från och med årsskiftet 2012/2013 skulle flyttas till Borlänge.

Det bör tilläggas att LO under många år medverkade till att bygga ut verksamheten i Brunnsvik till den gigantiska anläggning den nu är. I det läget frånträder LO sitt ansvar för Brunnsvik.

Men LO är inte ensamt om att svika skolan. Socialdemokratiska Arbetarepartiet borde också ha känt ett visst ansvar i det uppkomna läget.
Vi Brunnsvikselever har undanhållits information om turerna i samband med överlåtelsen, men av det lilla som sipprat ut kan man dra slutsatsen att till och med styrelsen för folkhögskolan sällar sig till svikarna i den meningen att de medverkat till att undervisningen flyttades från Brunnsvik.

Vid ett möte i Brunnsvik i mars 2013 med medlemmarna i Brunnsvikarnas förbund, som styrelsen inbjudit till, stod det klart att skolans fastigheter kommande vecka skulle utannonseras till försäljning.

Ett enat medlemsmöte uppdrog då åt Brunnsvikarnas förbunds styrelse att inge en skrivelse till länsstyrelsen i Dalarna med begäran om att vissa av skolan fastigheter skulle kulturminnesförklaras.

Sedan jag till förbundets styrelse översänt ett förslag till skrivelse avsedd för länsstyrelsen fick jag från Brunnsvikarnas förbunds styrelse besked om att den inte längre stod bakom en begäran om K-märkning.

Som skäl angav styrelsen att man ”inte ville undergräva vår möjlighet till framtida kontakter med Brunnsviks fastighetsbolag”.

Det bör tilläggas att under den långa tid som förflutit, varunder skolans existens varit hotad, har enskilda medlemmar i förbundet agerat i frågan i pressen och på andra sätt.

Detta medan det från Brunnsvikarnas förbund varit förvånansvärt tyst.

Man frågar sig hur LO ser på utbildning för sina funktionärer och medlemmar.

Det är inte länge sedan LO bedrev utbildning vid sex skolor.

Så här sade Stig Malm till DN apropå LO medlemsras och minskade inflytande:

”Den försvunna studieverksamheten är en av orsakerna till det minskade politiska inflytandet. Förr skulle tio procent av alla LO-medlemmar delta i studiecirkelverksamheten och en procent av alla medlemmar i veckoslutskurser.

Alla fackliga förtroendemän utbildades både fackligt och politiskt. Det innebar att det på varje arbetsplats fanns människor som kunde förklara den socialdemokratiska politiken.”

Under Stig Malms tid som ordförande nådde LO sitt högsta medlemstal.

I tv förekom för en tid sedan ett inslag om LO:s stora medlemsras.

Tv besökte en arbetsplats med många oorganiserade anställda och frågade varför de valde att stå utanför. De trodde inte att facket hade något att erbjuda. När reportern föreslog att de kanske skulle kunna få stöd av ett kollektivavtal visade det sig att de inte hade en aning om begreppet.

Tänk om det är så att välutbildade LO-funktionärer förr i tiden kunde informera nyanställda om de fackliga rättigheterna?

Kan det vara så att LO lever i villfarelsen att dagens allmänna skolväsende har övertagit den utbildningsroll organisationen förr i tiden så självklart iklädde sig?

I arbetarrörelsens barndom vann man framgångar under parollen ”Kunskap är makt”. Tror man inte på det numera?

Frågan går till LO:s ordförande som tills nyligen var ordförande i ABF, som för övrigt tillkom på Brunnsvik för mer än 100 år sedan.

Gösta Larsson
– en gång Brunnsvikselev som därefter på nära håll har följt skolans skiftande öden  under snart 60 år.