Om några dagar är vice riksbankschef Lars E O Svenssons tid i Riksbanken till ända.

I avgångsintervjuer säger han att han känt sig motarbetad och att han inte fått gehör för sina tankar om att en lägre räntebana ger en inflation närmare Riksbankens mål. Besviken pekar han också på att majoritetens alltför höga ränta orsakat 60 000 försvunna jobb.

Konflikten har varit välgörande. Sammanträden har dragits ut i ljuset och argumentationen skärskådats.

Och vi har plötsligt kunnat se vidden av Riksbanksmajoritetens borgerliga syn på penningpolitik, dels i åsikten att en stor del av arbetslösheten är strukturell och därför inte låter sig påverkas av penningpolitik, dels i majoritetens, som det verkar politiskt betingade, skepsis mot att fackliga organisationer kan klara en ansvarsfull lönebildning.

Att majoriteten därutöver också i det närmaste helt övergivit sitt enda klara mål, att hålla inflationen runt 2,0 procent, visar verkligheten med all önskvärd tydlighet.

I dag är inflationen minus 0,2 procent och majoriteten verkar nöjd med prognosen att inflationsmålet inte är tänkt att nås förrän om minst fem år.

Lars E O Svenssons stora insats i Riksbanken har, troligen mot hans egen vilja, blivit att visa hur dåligt banken fungerar.

Tyvärr lär den fungera ännu sämre utan Svenssons obstina­ta argumentation.

Martin Klepke