Tänk dig att sätta in 1 000 kronor på banken och den prydlige bankanställde bakom disken lovar att du får tillbaka 950 kronor om ett år men inte ett öre mer.
I ett år väntar du så tålmodigt och utan ytterligare krav hämtar du ut dina 950 kronor.
Scenariot verkar osannolikt, för att inte säga befängt.
Vem vill sätta in pengar på en bank som lovar att ta en del av pengarna, inte bara i dålig värdeutveckling utan i faktiska kronor.
Ändå är det superaktuellt just nu i den europeiska finansvärlden.
”Negativ ränta” har de senaste veckorna ivrigt diskuterats på så hög nivå som hos Europeiska Centralbanken, ECB, sedan Italiens centralbankschef Ignazio Visco för några veckor sedan förde fram idén.
Under året har negativ ränta dessutom redan förekommit i mindre skala i både Tyskland, Danmark och Finland.
Skälet är att sätta press på bankerna.
Som alla européer vid det här laget har lärt sig är ju kontinentens banker väldigt svårflirtade när det gäller att ta ansvar för den reella ekonomin, det vill säga att låna ut pengar till företag som behöver investera och anställa, faktorer som är nödvändiga för att staters ekonomier ska fungera.
Bankerna har hellre ödslat sitt krut på att med alla medel kräva tillbaka tidigare utlånade summor. Och de pengar som allteftersom flutit in till bankerna har de antingen delat ut i vinst till ägarna eller placerat så säkert som möjligt för minimera riken att återigen hamna i trångmål.
Därmed står företagen utan nödvändiga krediter för att kunna investera i nya fabriker och nya anställda.
När bankerna därmed inte längre sköter sin del av den underförstådda symbios som de anses ingå med stater, det vill säga att mot en ränta omplacera pengar från där pengar finns i ekonomin till där pengar behövs i ekonomin så måste stater i det närmaste tvinga bankerna att göra sin del av överenskommelsen.
En lång tid har vi sett hur banker hellre köper säkra statspapper till låg ränta än att låna ut pengar till behövande företag.
Förslaget från Italiens centralbankschef går alltså ut på att de banker som hellre köper statspapper än sköter sin uppgift ska få negativ ränta.
Statspapper ska alltså inte längre ens ge låg ränta utan en del av de insatta medlen ska konfiskeras.
Som ett slags straff för att bankerna använder sina pengar så förödande för samhällsekonomin och inte hjälper till.
Tanken är lockande även för Sverige, men kommer med all sannolikhet aldrig att realiseras i vårt land.
I få länder har affärsbankerna så stor makt som i vårt land och Riksbankens ödmjuka svassande för våra fyra storbanker Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank har i flera fall visat var den egentliga makten ligger.
Nu senast slogs maktbalansen fast när Riksbanken för någon månad sedan ödmjukt föll till föga och för affärsbankernas räkning ökade Sveriges valutareserv med 100 miljarder kronor, till en kostnad för svenska skattebetalare på 200 miljoner kronor per år.
Men den negativa räntan kanske kan bli ett vapen för bättre ekonomi i länder med en mer självständig centralbank än Sverige.
