Den nordiska arbetarlitteraturkonferensen i Landskrona bjöd på många bra idéer och många goda samtal kom igång. Här är ett axplock:

– Barnets underordning i familjen blir i trettitalets arbetarlitteratur en väg till insikt om arbetarklassens underordning i samhället. (Sandra Mischliwietz kommande avhandling vid universitetet i Münster.)

– När Bjørn Aamodt övergick till att komponera hela böcker istället för att skriva enstaka dikter, uppfattades det av många av hans anhängare som att han hade svikit sin roll som arbetardiktare. Men i själva verket jobbar han både med språkkritik och klasskamp genom hela sitt författarskap. (Ole Karlsen)

– Realism måste vägas upp av mytologi och vice versa. Annars blir det ingen bra litteratur. (Anker Gemzøe, med exempel från blandningen av stilar hos Martin Andersen Nexø)

– Per-Olof Mattsson jämförde Ivar Los i efterhand tillrättalagda beskrivning av möten med Andersen Nexö som utgångspunkt för en diskussion av hur Lo-Johanssons mytbildning kring sin egen person kommit att påverka historieskrivningen kring arbetarlitteraturen.

– Det finns gott om reflekterande inslag i arbetarlitteraturen, som diskuterar själva möjligheten av att gestalta en arbetarklasserfarenhet. Åsa Arping exemplifierade med Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige, och anknöt till samtida muntlig berättelseforskning.

– Historikern Emma Hilborn redovisade sin forskning kring litteraturen i unganarkisternas tidning Brand i början av 1900-talet, och diskuterade särskilt det stora inslaget av populärkulturella schabloner.

Magnus Gustafson framför vita tavlan i Landskrona.

Magnus Gustafson framför vita tavlan i Landskrona.

– En annan form av stereotypier framkommer i Magnus Gustafsons forskning kring svenska socialdemokraters självbiografier, där vissa mönster kan klarläggas, som överensstämmer med mönster från Sovjet.

– Många andra kloka undersökningar av äldre litteratur redovisades, till exempel Beata Agrell om lokalt platsbundna novellsamlingar och Bibi Jonsons checklista för graden av emancipation (för arbetarklassen och för kvinnorna) under 1930-talet. Och Margareta Ståhl bidrog med det konsthistoriska perspektivet, som fungerade som en god parallell, liksom Gunnel Testads kunskaper om arbetarspelen.

– Det som satte störst prägel på den genomgående diskussionen var nog ändå Magnus Nilssons påpekande att den svenska arbetarlitteraturens styrka framför allt berodde på att den var förankrad i arbetarrörelsen. Men att det fanns en risk under 70-talet att sätta denna hemhörighet på spel genom att i alltför hög grad definiera arbetarlitteratur och -konst i kontrast mot en alltför grovt och monolitiskt skisserad “borgerlig” kultur.

Här, i en uppgörelse med kravet på alltför stor politisering och krav på klassmedvetande, gissar jag att det finns mycket att tala om under arbetarlitteraturnätverkets fortsatta arbete.

Det varnande exempel som Magnus Nilsson anförde var Tyskland under de radikala åren, där arbetarlitteraturen var så marginaliserad att den upphörde att vara litteratur.

Och det kanske är en fråga att ställa inför fortsättningen: inte bara när arbetarlitteraturen upphör att vara om för och av arbetare, utan även när den upphör att vara litteratur. Därför att den yttre berättelsen förändrats i alltför hög grad: de krav och förväntningar som en samtid ställer på sin och forna tiders arbetarlitteratur.