Efter sju år med tydlig klasspolitik är det inte förvånande att Sverige är det OECD-land där inkomstspridningen ökat snabbast.

Sverige hamnar nu på fjortonde plats från att 1995 ha haft de minsta inkomstskillnaderna inom OECD.

Det mest uppseendeväckande är dock att syftet med politiken dessutom misslyckats.

Genom att höja inkomsterna för de rika – främst är det den allra rikaste tiondelen som har gynnats av alliansens politik – och samtidigt pressa ned lönerna för de sämst avlönade skulle man få tillväxten att öka kraftigt och alla skulle komma i arbete.

De rika skulle bli så glada av sänkta skatter att de skulle jobba mer, och sänkt lön för de lägst avlönade skulle göra att arbetsgivare i sin stora nåd skulle vilja anställa dem.

Finanspolitiska rådets dom häromdagen är dock mycket tydlig: ”Sverige har en svag tillväxt med lågt resursutnyttjande, förhållandevis hög arbetslöshet och svag exportefterfrågan”.

Sju år tog det att komma till denna ekonomiska stiltje, detta nära-botten-läge. Om Borg värnar ekonomi, tillväxt och sysselsättning bör alltså politiken ändras.

Om nu inte politikens egentliga syfte är att vidga klassklyftorna.

Martin Klepke