Foto: Anders Wiklund

Foto: Anders Wiklund

 

Han har blivit stämd av Anna Wahlgren, förargat en hel nation och kallat sig själv främlingsrädd. Samtidigt är han en älskad program­ledare som brinner för folkbildning.

Gråvädret på Södermalm i Stockholm står i bjärt kontrast mot skyltfönstrens kitsch. Några trappor upp i ett av husen har Rickard Olsson sitt kontor. Flyttlådor står på golvet och kontraktet ligger nypåskrivet i bokhyllan. Visitkort ligger i en prydlig hög på skrivbordet. Positivhalarapan är namnet på Rickard Olssons företag.

– Perfekt namn, eller hur?

Rickard Olsson drar fram en gitarr från garderoben och börjar spela. Han berättar att han länge drömde om ett rock’n’roll-liv.

–  Men en flickvän sa åt mig att skärpa mig, så det gjorde jag. Man gör ju det när tjejer säger åt en, säger han och ställer undan gitarren igen.

Nyfikenhet driver Rickard Olsson framåt. Uppväxten i ett hem där både mamma och styvfar arbetade på Arbetarbladet i Gävle gjorde honom van vid diskussioner om stort och smått. Men att vara frågvis var inte alltid positivt. I skolan blev det trubbel, Rickards mamma fick gå på många kvartsamtal.

– Jag ifrågasatte ofta och fick ”så här är det bara” till svar. Då frågade jag igen. I högstadiet var det till och med en lärare som la en lapp i mitt skåp där det stod ”Det finns inte plats för såna som du i dagens samhälle”.

Men att vara bekväm är inte Rickard Olssons melodi. Han säger fortfarande vad han tycker.

– Jag har en tendens att inte vara tillrättalagd. Jag säger egentligen bara saker som folk säger vid middagsbordet, men när det är tv blir det som ett pistolskott.

Och pistolskott kan väcka ilska. Olssons studio var ett program som Rickard ledde under OS 2008. Tyska damlandslaget hade förlorat i fotboll.

– Det var svårt att tycka synd om dem och jag sa att jag bara kunde tänka ”Hitler Hitler Hitler”. Det blev ett jädra ramaskri.

Han resonerar runt händelsen och begreppet politiskt korrekt, om att låta det man säger vara tillrättalagt när andra lyssnar. Det är fel, tycker han, man måste våga säga vad man tänker annars blir det censur. Så tar han ett exempel:

– Om jag går i ett område där jag inte kan koderna, då känner jag mig otrygg. Jag är främlingsrädd, en fullkomligt naturlig känsla. Men om man ger efter och projicerar rädslan utåt så reagerar man fel. Det är då man blir sverigedemokrat. Lösningen är att inte lyssna på rädslan, utan ta upp det i hjärnan, tänka till. Finns det verkligen skäl för min rädsla?

– Men nu tangerar vi sådant som folk tenderar att missförstå, säger han och ler.

Att han ger sig in i känsliga ämnen kan straffa sig. Ibland känner han sig bortvald för att arbetsgivaren vill ha dem som följer manus och är tillrättalagda.

– Men herregud, kan vi inte få lite sälta i det folkliga? Det här sockersöta mediebruset, snacka om opium för folket!

Rickard gör kaffe i köket, den hederliga gamla kaffebryggaren pustar och gurglar och sakta börjar kaffet droppa ner i kannan.

Att få kritik för sina uttalanden är han van vid, men ibland blir det svårt att värja sig. Den senaste tiden har flera privatpersoner kritiserat honom för hur han leder frågesporten Vem vet mest. En kvinna hade gått in på chattforum och dragit ut citat för att visa att det fanns många som höll med henne i det hon skrev.

– Hon tyckte att jag var beskäftig och en besservisser, att jag bara ville glänsa. Det gick in i kroppen till sist, jag orkade inte vara glad på jobbet, säger han och häller upp en kopp svart kaffe.

Resultatet blev att han bara ställde frågorna och gav svar i stället för att prata runt ämnet. Men det höll bara några program, glädjen och spontaniteten kröp sakta tillbaka igen. Rickard berättar att han läser igenom alla frågor före inspelningen för att förbereda sig. Ofta spelas flera avsnitt in samma dag och det blir många frågor att hålla ordning på.

– För det mesta ramlar orden ur mig bara. Men Vem vet mest är inte direktsänt, så SVT kan klippa bort det jag sagt. Om de väljer att behålla det, som när jag sa att Anna Wahlgren förstört en hel generation barn, då har det godkänts av både producent och projektledare … men det är ändå jag som blir stämd.

Vore det inte lättare att vara tyst ibland?

– Jovisst, men hela min idé om vad bildning är skulle falla då. Svaren är bara fragment av  kunskap, det är därför jag fyller på. Det är först när man kan sätta ihop fakta som man kan börja prata om kunskap. Men folk tar det som något slags mästrande.

Rickard blir tyst, och kommer tillbaka till kvinnan som fick honom att tappa lusten.

– Det mest slående är att hon arbetar på socialtjänsten, och hon hade skapat sig en uppfattning om mig baserat på det hon hade sett på tv. Att hon har rätt att ta barn från deras föräldrar skrämmer mig. Jag gör ju faktiskt bara tv.

Men att arbeta med tv är ändå inte så bara för Rickard Olsson. Redan som barn drömde han om att bli programledare.

– Ja, haha, jag ville vara Lennart Hyland. Jag kammade ner håret med keratinvatten för att se flintskallig ut, säger han och pressar ner håret längs sidan av huvudet för att visa.

Barndomsdrömmen slog in och han blev en Hyland, men vägen dit var krokig. Efter gymnasiet arbetade Rickard som hemsamarit och kaffepaketerare innan han kom in på kulturvetarlinjen på Örebro högskola. Men studierna blev aldrig avslutade.

– Jag är en akademikerhaverist. Böckerna var så tråkiga så det svartnade för ögonen. Samtidigt hånglade folk i parkerna. Så jag gick också ut i parken och hånglade, säger han och slår ut med händerna.

Samtidigt kom han i kontakt med radion och via den hamnade han på ungdomsprogrammet Bullen i tv. Det har blivit åtskilliga timmar i rutan genom åren, men någon fast anställning har han aldrig fått. Det var ett misslyckande för Rickard Olsson som vuxit upp i en släkt där de flesta var arbetare.

– Jag trodde att jag skulle få en provanställning, visa vad jag kunde och sen få en anställning på riktigt. De sa att jag var bra, men ville inte anställa mig. Jag var ledsen i flera år.

I dag är Rickard Olsson 46 år. Han är en av de mer erfarna programledarna i svensk tv. Men det finns inga garantier för arbete.

– Att stå på tårna blir viktigare för varje år som går. Man måste vara väldigt bra för att överträffa ungdom.

Så ringer telefonen. Rickard Olsson ber om ursäkt, det är dottern. Samtal om hämtning, kompisbesök och vete­rinär klaras av. Att vara en offentlig person innebär ofta att personliga saker hamnar på löpsedlar.

Rickard har varit med om en hel del skriverier om sig själv, men ser det sällan som ett problem. Allt som är allmänmänskligt är viktigt att prata om, tycker han.

– Visst, de skrev om min skilsmässa, men gå till tingsrätten och kolla. Folk skiljer sig, det var inget unikt för just mig, säger han.

Samtidigt skapar kändisstatusen förväntningar som han inte alltid orkar infria.

– Jag har utvecklat en känslig slagruta för vad som inte är på riktigt. Det syns i ögonen på folk tycker jag.

Innan kaffet är uppdrucket och bilen tar honom hem mot Nacka räcker han fram ett visitkort – Positiv­halarapan. Varför då?

– I mitt yrke är det lätt att man får ett stort ego utan verklighetsförankring. Men positivhalarapa, det är det som är mitt jobb. Någon vevar och jag dansar, så enkelt är det egentligen.