Krönika. Det råder begreppsförvirring i den politiska debatten. Ända sedan i höstas har finansminister Anders Borg brett på om hur expansiv regeringens budget för 2013 är, för att i nästa stund sablas ner av oppositionen för vidlyftigheten i samma budget.

I veckan kom Finanspolitiska rådets – regering­ens oberoende expertorgan – utlåtande över samma lunta. Där står det att läsa att ”finanspolitiken i budgetpropositionen inte stimulerar den totala efterfrågan i ekonomin – om något har den en åtstramande effekt”. Men brukar inte ”expansiv” vara ett ord som betecknar något som syftar till att expandera, växa eller utvidga sig? frågar sig vän av ordning.

Anledningen till att Borgs knappa 25 miljarder inte gör något för att öka köpsuget i ekonomin är att satsningen motverkas av automatiska besparingar till följd av att inkomsterna är kopplade till tillväxten i ekonomin. Och samtidigt släpar flera av de stora utgiftsposterna efter. Dessutom går en stor del av pengarna till sänkning av bolagsskatten, en åtgärd som gör lite för att höja efterfrågetrycket. Resten är för att låna rådets språkbruk ”marginella belopp till ett stort antal budgetanslag och att det i flertalet fall handlar om att förstärka befintliga statliga administrativa system”.

I folkmun skulle det väl kunna sammanfattas som småslantar för att lappa och laga.

Rådets experter anser också att det ekonomis­ka läget talar för ytterligare stimulanser. Ändå gör det bedömningen att finanspolitiken är välavvägd, eftersom satsningar skulle innebära att det krävs parerande åtstramningar framöver för att nå överskottsmålet.

Målet nås förresten inte i år – eller någon gång fram till 2016. Och detta är rådet noga med att framhålla.

Trots att finanspolitiken avviker från över­skottsmålet ser rådets experter inga hot mot de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Något som föranleder frågan: Vad är egentligen mål, och vad är medel? Mål brukar vara lång­livade, medan medel ofta behöver förändras med tiden.Namnet till trots så är överskottsmålet ett medel för att säkerställa långsiktig hållbarhet. När man kan bomma delmålet – medlet – utan att äventyra det grundläggande målet blir det viktigt att ha klart för sig vad som är vad. Men även rörande detta tycks det råda förvirring hos de politiska partierna.