Foto: Tomas Oneborg

Foto: Tomas Oneborg

Antalet godkända arbetsskador, som sjönk stadigt fram till 2009, har vänt uppåt. Men ännu är det för tidigt att tala om trendbrott.

Den dominerande bilden i försäkringsbolaget AFA:s årliga rapport, Sveriges största undersökning om allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrånvaro, är att risken att skada sig och bli sjuk är väldigt ojämnt fördelad.

De tunga jobben inom industri och hantverk medför fortfarande flera gånger så hög risk som arbeten i genomsnitt. Bland män utsätts brandpersonal och byggnadsträarbetare för de allra största riskerna, bland kvinnor toppar poliser och livsmedelsarbetare statistiken över allvarliga arbetsolyckor.

Men medan den bilden är stabil över åren sker också förändringar. Antalet godkända arbetsolycksfall sjönk under 2000-talets första årtionde och nådde en historisk bottennotering 2009 på strax över 24 000 fall. Sedan har det vänt uppåt, till 31 400 år 2010 och nära 39 500 år 2011.

Ökningen behöver dock inte vara så dramatisk som siffrorna antyder. 2009 var ett år med stark ekonomisk nedgång, så uppgången är delvis en normalisering.

– Och en del av den kan bero på att vi har gjort det lättare att anmäla arbetsskador, säger Michel Normark, chef för analys och försäkringsvillkor på AFA Försäkring, som hanterar trygghetsförsäkringen vid arbetsskada för omkring fyra miljoner anställda.

Sedan hösten 2011 kan man anmäla sin skada själv på AFA:s hemsida. Tillsammans med LO:s kampanjer för att få fler att anmäla kan det ha bidragit till ökningen. En indikation på detta är att det främst är arbetsolycksfall som lett till kortare sjukskrivning (högst 30 dagar) som har ökat.

De allvarliga arbetsolycksfallen – de som leder till mer än 30 dagars sjukskrivning, medicinsk invaliditet, eller bådadera – är kanske intressantare, eftersom de knappast påverkas av sådana yttre faktorer. Också de har ökat sedan 2009, men betydligt mindre. Risken att drabbas av en allvarlig olycka var 2,3 per tusen sysselsatta 2011, mot 2,2 året innan. För män, som oftare råkar ut för allvarliga olyckor i jobbet, steg risken från 2,8 till 2,9 per tusen anställda, medan den sjönk för kvinnor, från 1,7 till 1,6.

Än mer splittrad blir bilden om den delas upp efter yrke. Risken för allvarliga arbetsskador bland män har ökat för en rad yrken inom byggsektorn, och för poliser, städare och däckspersonal. Samtidigt har den minskat för manlig brandpersonal, väktare, kriminalvårdare och ytterligare några yrken.

Bland kvinnor har olycksrisken ökat för poliser, träindustriarbetare, livsmedelsarbetare och anställda inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsarbete, men minskat för barnskötare, förskollärare, försäljare och lärare.

Det vanligaste händelseförloppet när någon skadar sig allvarligt är att man faller. Det gäller såväl kvinnor i vården som män inom byggyrkena. Bland män står också maskiner för många olyckor, medan hot och våld är en viktig olycksorsak bland kvinnor.

En nyhet i årets undersökning i förhållande till tidigare rapporter från AFA är analysen av hur skaderisken skiljer sig mellan små och stora företag. Generellt är risken för allvarliga arbetsolycksfall större hos stora arbetsgivare än hos små. Men just för metallarbetare är bilden den motsatta: Större företag har lägre risker. Bättre arbetsmiljöarbete vid större verkstäder skulle kunna spela in – men det kan knappast förklara varför metallarbetare skiljer sig från exempelvis träindustriarbetare.

Minst lika förbryllande är analysen av skillnader mellan län och regioner, också den en nyhet i årets rapport. I stort sett följer risken för allvarliga olycksfall industristrukturen, med högst risk i Norrbotten och Jämtland, låg risk i Stockholm. Men en slaktare i Östergötland löper dubbelt så hög skaderisk som kollegan i Skåne. Och en byggnadsarbetare i Uppsala löper 80 procents högre skaderisk än byggnadsarbetare i Kronoberg. AFA har ingen förklaring till skillnaderna. Men de kan inte avfärdas med att arbetsgivare och anställda är mer benägna att anmäla skador i vissa delar av landet. Det handlar ju om olyckor som lett till mer än 30 dagars sjukskrivning eller invaliditet.

Rapportens avsnitt om långvarig sjukfrånvaro (mer än 90 dagar) bekräftar i stor utsträckning de mönster som syns i Försäkringskassans statistik. Sedan 2009 har sjukfrånvaron ökat, och ökningen är starkast bland kvinnor anställda i kommuner och landsting, där psykiska diagnoser är dominerande.