Ska Socialdemokrater och Folkpartiet ingå i samma regering efter 2014?
Eller ser vi en regering där MP och S gör allt för att ställa Vänsterpartiet utanför?
Diskussioner och funderingar pågår uppenbart inom Socialdemokraterna just nu.
För LO-kollektivet är det därför viktigt att följa hur diskussionerna går.
Bakgrunden utgörs av två faktorer, eller i klartext två partier, Socialdemokraternas förhållande till Sverigedemokraterna respektive Vänsterpartiet.
Att regera i en minoritetsregering med SD som vågmästare är nämligen inte alls detsamma för Socialdemokraterna som för Moderaterna.
Och flera av de senaste väljarundersökningarna visar att valresultatet mycket väl kan bli just så.
Medan Moderaterna och deras borgerliga stödpartier lugnt kunnat förlita sig på ett passivt stöd av SD så kommer Socialdemokraterna att få stora svårigheter att driva sin politik.
Alltså måste något mer hållbart regeringsalternativ skapas.
I valet mellan de två mittenpartierna Folkpartiet och Centern står Centerpartiet traditionellt närmast Socialdemokratin.
Det rättvise- och jämställdhetstänkande som ryms i den ursprungliga centerpartistiska devisen om stad och landsbygd i harmoni bygger på en snarlik folkrörelsetanke som inom Socialdemokratin.
En begränsad samverkan mellan partierna har också skett för inte alltför länge sedan.
Men genom Maud Olofsson och än mer genom Annie Lööf har avståndet mellan partierna vidgats kraftigt till att nu vara i det närmaste oöverstigligt.
Att de mer solidariskt tänkande fraktionerna inom partiet inte lyckades rubba Annie Lööf i samband med partiets omdebatterade nya idéprogram visar att denna fraktion, åtminstone för tillfället, är alltför maktlös.
Men Folkpartiet då?
Många inom S ser nog Folkpartiet som ännu mer omöjligt att samregera med än Centerpartiet.
För LO-kollektivets del är det också uppenbart att ett parti som driver en medveten och utstuderad klasspolitik inom det viktigaste området för Sveriges hela framtid, nämligen skolan, inte kan finnas med i en regering som säger sig driva en rättvis politik.
Den utsorteringsskola som Folkpartiets partiledare Jan Björklund byggt upp har endast lyckats med två saker, att försämra kunskaperna hos eleverna och att öka avståndet mellan över och underklass hos dem.
Nu är det dock uppenbart att det även inom Folkpartiet finns ett allt större missnöje med att partiet allmänt förknippas med en havererad skolpolitik.
I bakgrunden finns möjliga liberala etisk-moraliska och mänskliga ståndpunkter om den enskilda människans rättvisa och frihet där Folkpartiet och socialdemokraterna kan finna en grund att bygga ett samarbete kring.
Många folkpartister ser nog också med skräck på den skola som deras partiledare byggt upp.
Avståndet är långt, men med en i grunden förändrad skolpolitik, och med en ny mer pragmatisk partiledare än Jan Björklund kan det finnas en öppning för samarbete.
För Miljöpartiet skaver för LO-kollektivet den uppgörelse om jobberbjudanden till utländsk arbetskraft som partiet har med de borgerliga partierna.
Grundtanken är möjligtvis god hos Miljöpartiet. Arbetare från andra länder ska kunna komma hit och utföra arbete.
Svenska företag mår bra, och hitresta arbetare bidrar till svensk tillväxt och utveckling.
Det system med meningslösa jobberbjudanden som inte har någonting att göra med det faktiska arbetet som erbjuds eller den faktiska lönen som utbetalas, gör dock att hela systemet blivit en inkörsport till grov jobbtrafficking med mänskliga tragedier som följd och en företeelse som gjort det än svårare för de svenska facken att upprätthålla de svenska kollektivavtalen.
Det är naturligtvis en ordning som genast måste förändras om ett samarbete mellan S och MP ska kunna garantera att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna har också en lång väg kvar att gå för att hitta en gemensam syn på lagen om anställningsskydd och A-kassans utformning.
För att Vänsterpartiet ska vara med i förhandlingarna om ett regeringssamarbete har Jonas Sjöstedt redan deklarerat att en punkt i överenskommelsen måste vara att vinstuttag ur välfärden förbjuds. Det skulle ställa höga krav på tydlighet hos Socialdemokraterna och ett helt nytt vinstuttagsbeslut hos Miljöpartiet.
Att Vänsterpartiet därutöver hårt driver att överskottsmålet bör slopas bör dock inte vara något större problem.
Även hos S har ju denna ganska självklara linje redan fått alltmer gehör.
Som vi kunde höra i helgens partiledardebatt kommer alliansen framöver säkert trumma på att opinionen inte har något klart regeringsalternativ.
Med rätt svar kan det dock vändas till något positivt.
Varje parti försöker locka väljare på sin egen politik. Utifrån valresultatet blir det därefter realpolitiska överläggningar för att forma detaljer.
Att före valet presentera gemensamma huvudlinjer i de viktigaste frågorna är gynnsamt, men att detaljreglera samarbetet i förväg, som alliansen har gjort, undergräver både flerpartisystemets legitimitet och den förda politikens vitalitet.
Så har också de små allianspartierna reducerats till meningslösa stödpartier, alltmedan Moderaterna styrande politik stelnat i alltmer verkningslösa former.
Är det då över huvud taget möjligt att regera över blockgränsen?
Med en ökad polarisering i samhället och med allt större inkomstskillnader i hela västvärlden är det ett ohållbart påstående att blockpolitiken är död, vilket man hör ibland.
Att regera över blockgränsen måste därför endast ses som en nödsakat utväg då inget annat hjälper för att hålla rasistiska och demokratifientliga krafter utanför beslutsfattandet.
I annat fall kan det bli som i Finland där samregerande över blockgränserna är vanligt och där många finländare har mycket svårt att redogöra för partiernas olikheter.
Det ger troligen också upphov till det stigande politikerförakt som, enligt en något ovanlig rapport från Finska Nyhetsbyrån just i dag den 8 maj, visar att drygt 40 procent av finländarna om de fick chansen skulle vara beredda att störta regeringen med omedelbar verkan.
