Lönenivåer och anställningstrygghet är de stora frågorna i HRFs avtalsförhandlingar med Visita. Facket kan inte släppa kravet på höjda minimilöner – för avtalets lägsta lön är i praktiken vad en stor del av de anställda får.

”God samtalston” och ”bättre förhandlingsklimat än tidigare år”. Så beskriver Hotell- och restaurangfacket, HRF, de två första dagarnas avtalsförhandlingar med arbetsgivarorganisationen Visita på sin hemsida.

Men då ska man veta att Visita förra året ville kalla in medlare redan efter någon timmes samtal, och att facket varslade om stridsåtgärder både 2012 och 2010.

Under de inledande förhandlingarna har parterna gått igenom sina yrkanden mer i detalj. HRF har justerat sitt krav på löneökningar, från ”700 kronor mer i månaden varje år under en treårsperiod” till ”1 740 kronor mer under tre år”. Det sistnämnda är den nivå som HRF kan räkna med de övriga LO-förbundens stöd för, och alltså skulle kunna gå ut i strid för.

Det har varit bra samtal, säger HRF:s förbundsordförande Ella Niia. Vi och Visita kommer att ha våra förhandlingsdelegationer inkallade från och med tisdag till och med fredag i nästa vecka, och ambitionen är att sluta ett avtal senast fredag den 17 maj.

Men samtidigt återstår alla de svåra frågorna, medger Ella Niia.

Tryggare anställningar är en – de många visstidsanställningarna gör det svårt att få upp lönerna. Schemaläggningen är en annan – facket anser att medlemmarna inte har en chans att planera sina liv när de inte vet i förväg om de ska jobba 30 eller 55 timmar i veckan.

Men synen på lönerna är den verkliga knäckfrågan. Visita har erbjudit ökningar på totalt 6,8 procent under en treårsperiod, vilket motsvarar det ”märke” som parterna inom industrin enats om.

HRF:s krav, som alltså uttrycks i kronor, innebär betydligt större procentuella höjningar än så. Räknat på snittlönen i branschen, 20 900 kronor, handlar det om ungefär 8,4 procent. För dem med avtalets minimilöner, 18 774 kronor i månaden för en heltidsarbetande hotellstäderska och 20 009 kronor för en kock, innebär fackets krav lönelyft på runt nio procent på tre år.

– Vi kräver att avtalets lägsta löner höjs lika mycket som de utgående lönerna i stort, säger Ella Niia. I vår bransch har väldigt många anställda bara minimilönen. Och många visstidsanställda kommer in på minimilönen om och om igen utan att nå högre.

Visita anser å sin sida att de lägsta lönerna redan är för höga, och att höjda minimilöner försvårar nyanställningar. Höga minimilöner hindrar också den lokala lönesättning som arbetsgivarna vill utveckla, liksom löneutveckling för dem som stannar kvar länge i branschen.

HRF är i princip för mer av lokal lönebildning, och i en gemensam arbetsgrupp har facket och arbetsgivarna diskuterat formerna för det. Men i praktiken kan HRF inte släppa kravet på höjda minimilöner, eller kravet att det mesta av de kommande årens löneökningar ska fördelas så att varje anställd får en viss garanterad höjning.

Inom industrin bidrar lokal lönesättning regelmässigt till att de anställda får ut lite mer än de centrala avtalen ger. Inom hotell- och restaurangbranschen är det tvärtom: De anställda får inte ut hela de centrala avtalens löneökningar. Löneglidningen är negativ.

Nu när nio procent av medlemmarna i HRF:s a-kassan är arbetslösa på heltid, och ytterligare fem procent på deltid, är förutsättningarna inte precis ljusare. Ella Niia återger vad en medlem berättat i ett mejl:

Arbetsgivaren frågar varför han skulle anställa mig, när han lätt kan få gratis arbetskraft betald av Arbetsförmedlingen.