Foto: Franco Debernardi
Med ett skratt lovar Carl Bildt att aldrig mer ringa radioprogrammet Ring P1. ”Om det nu kan förbättra stämningen på radions Eko-redaktion”, säger han och kan knappt hålla sig för skratt.
Det blev den lite putslustiga slutklämmen på turerna då Sveriges utrikesminister Carl Bildt under en veckas tid vägrade uttala sig i frågan om varför han nyligen inte ville skriva under ett FN-dokument om ett förbud mot kärnvapen.
Och när han slutligen uttalade sig så skedde det när han i dag på morgonen ringde Alexandra Pascalidou i programmet ”Ring P 1”.
Nu kan man ju tycka att det är lite käckt och trevligt.
Men kampen mot kärnvapen är ett område där Sverige oavsett regering hittills drivit en konsekvent linje.
Det är ingen liten skitsak som man föraktfullt kan fnysa bort i en vanlig Carl Bildtfnysning.
Över huvud taget beslutar inte Carl Bildt personligen över vilken utrikespolitik som Sverige ska föra, vilket han tycks tro.
Att Sveriges utrikesminister, som det synes, på eget bevåg ändrar Sveriges officiella linje till att numera hylla devisen ”kärnvapen är mumsmums” är naturligtvis någonting som radio och press å det svenska folkets vägnar bör och ska uppmärksamma.
Men uttala sig för svenska folket vill Carl Bildt icke.
Inte förrän han ringer ”Ring P1” och säger att ”det där är egentligen ingen stor sak”.
Tilltaget kan tyckas folkligt, men samtalet har ett klart syfte och är noga förberett.
Att ringa till en oförberedd reporter i ett helt annat program är att vända på rollerna.
Carl Bildt tar sig hela spelplanen och säger vad han vill, fullt på det klara med att den person han pratar med är för dåligt insatt för att ställa de viktiga frågorna.
Med den ”haha hihi, visst gjorde jag något kul”-attityd som Bildt senare på dagen framträdde i radions Studio Ett gick demokratin hopplöst mot ett nederlag.
Jag har hört liknande samtal förr. Det var när Filippinernas diktator Ferdinand Marcos på sin tid iscensatte liknande ringningar till landets radiostationer.
Carl Bildt skulle uppenbart trivas i en bananrepublik.
I ett demokratiskt land hör hans attityd dock inte längre hemma, något statsminister Fredrik Reinfeldt för länge sedan borde ha insett.
