För två veckor sedan skrev jag på Arbetets ledarblogg två artiklar i anslutning till turerna kring Socialdemokraternas partistyrelse.

I artiklarna förfäktade jag ståndpunkten att alla får ha vilka privata åsikter som helst, även långt in i socialdemokratin, men den som sitter i (S) partistyrelse bör i rimlighetens namn i alla sammanhang kunna och vilja stå upp för arbetarrörelsens grundläggande tes om alla människors lika värde.

Alla människors, det vill säga även homosexuellas.

Jag har aldrig fått så många ilskna påhopp för någon artikel och blev i vissa läger med svårtydd logik snabbt utsedd till bakåtsträvare.

När jag efter artiklarna dessutom blev utsatt för intrång och skadegörelse i mitt hem valde jag att gå in i skrivtystnad för en tid.

Nu tror jag knappast att någon hastigt påkommen militant S-fraktion gjorde sig skyldig till intrånget utan självklart någon eller några med betydligt större aversioner mot den tes jag driver i artiklarna, att arbetarrörelsens mest framskjutna företrädare i ALLA sammanhang måste kunna stå upp för ALLA människors lika värde, oavsett etnicitet, kön och – inte minst – sexuell läggning.

Att bara det faktum att artiklar som för fram denna grundläggande norm kan skapa så primitiva reaktioner från mörkrets makter visar hur viktigt det är för arbetarrörelsen att verkligen stå enad bakom denna tes om alla människors lika värde.

Om vi börjar rucka på denna princip när det gäller en viss grupp av människor, till exempel på grund av deras sexuella läggning, vilken grupp öppnar vi i så fall nästa gång för mörkrets krafter att ge sig på?

Allt annat än att i alla sammanhang stå upp för alla människors lika värde måste förbli främmande fåglar inom arbetarrörelsen.