Foto: Jane Morén

Foto: Jane Morén

Cecilia har stängt in sig med Maja och Gunnar. Det finns en nödutgång, det är underförstått att den inte ska användas om det inte är absolut nödvändigt. Hon vill ställa till svars, göra upp med de här två, sinsemellan så olika, giganterna som präglat hennes litterära liv. Gunnar och Maja är obekväma med varandra, Cecilia är obekväm med de båda. Men kvar i rummet blir de alla tre, även i de stunder då de tiger eller skäller.

Det är ett slags kammarspel Cecilia Persson har skapat med sin bok, Att bära sin egen kropp – en rapport. Huvudrollerna spelas av tre författare; Persson själv, Maja Ekelöf och Gunnar Ekelöf. Boken är en vidareutveckling av det arbete som sysselsatt Persson under det senaste året och som går under namnet ”Skurhinksprojektet”, en serie rapporter om kvinnor i lågavlönade yrken som publicerats i Kommunalarbetaren.

Foto Owe Sjöblom / SvD / Scanpix

Foto Owe Sjöblom / SvD / Scanpix

Inspirationen till detta kommer förstås från Maja Ekelöfs arbetarklassiker Rapport från en skurhink från 1970, och syftar till att fortstätta Ekelöfs gärning genom att skildra städerskor och andra arbetarkvinnors vardag i vårt samtida Sverige. Perssons rapporter handlar om arbetsvillkor, tandhälsa, människovärde och bristen på solidariskt systerskap. Det är ingen smickrande bild av vårt samhälle som målas upp i hennes rapporter, men så är ju verkligheten sällan sådan heller.

I Att bära sin egen kropp återvinner Cecilia Persson materialet från sina skurhinksrapporter, men ger dem en helt annan form. Det dokumentära kläs i litterär dräkt, vardagsbetraktelserna glider in i det poetiska. I fem akter tecknar så Persson inte bara en bild av låglönearbetets och vardagsslitets Sverige, utan också av litteraturens och kärlekens kraft. Gunnar Ekelöf och hans efternamnsnamne Maja, blir som två projektionsytor mot vilka bokens Cecilia kan bryta sina tankar och känslor. Hon planterar tankar i deras huvuden, lägger orden i deras munnar.

Det hade kunnat vara problematiskt, om det inte vore för den respekt med vilken Persson skapar dessa två fiktiva figurer med verklighetens förlagor strax under ytan. Också när hon är förbannad är viljan att förstå det centrala. De båda Ekelöfarna har varit Perssons följeslagare under hennes läsande, skrivande och – viktigt – arbetande liv. Grundtonen i boken är en uppriktig kärlek gentemot föregångarna, även när de svåra frågorna ställs: Varför fortsatte Maja inte att skriva? Vad förstår Gunnar egentligen av en arbetande kvinnas liv?

Att Maja Ekelöf får en central plats i Perssons poetiska rapportbok är självklart, givet att hennes Rapport från en skurhink är själva grundförutsättningen för att den överhuvudtaget skulle bli till. Därtill delar Persson och Maja Ekelöf viktiga erfarenheter; av att vara ensamstående mammor, yrkesarbetande och skrivande, och bördiga från Värmland.

Foto: Scanpix

Foto: Scanpix

Att kasta in den andra Ekelöf i det dramat är att tillföra ett osäkert element, att ge berättelserna dynamik och djup. Gunnar Ekelöf blir ett slags representant för det andra; han är mannen, myten, det finlitterära och den upphöjt självupptagna. En hermelin hos kattorna, om man så vill. Det hade varit enkelt för Persson att låta honom förbli en illustration av de oöverbryggbara avstånden mellan människor, men det är inte hennes ärende här. Persson vill skriva fram det möjliga mötet, och hur mycket hittepå detta drama mellan två döda och en levande författare än är, så lyckas hon med det; med att skapa en känsla av att vi kan nå varandra.

Den fragmentariskt poetiska stil som är Cecilia Perssons i denna bok ökar intensiteten i texten, den ger förhöjt liv och sammanhang åt sjoken som handlar om livet som personlig assistent och ensamstående mor. Gunnar och Maja är utmärka speglar bakåt i tiden, som ger berättelsen kontinuitet.

Ändå finns något bedrägligt över den form som Persson valt för sin bok, för poesin – som språk och som ett sätt att betrakta världen – blir stundtals en tillflyktsort. Inte bara en gång blir jag frustrerad av att en konkret, angelägen berättelse om vardagen på jobbet och vid köksbordet blir avbruten till förmån för en strof av Gunnar eller en ny vända i ringen med Maja.

AttbarasinegenkroppsmalJag kommer på mig själv med att önska att Persson skulle vara lite mer hands on. Uppdiktade samtal författare emellan, implicita eller explicita, drunknar redan litteraturhistorien i. Cecilia Persson, med sin dubbla blick som akademiker och författare å ena sidan och arbetarklass och låglönearbetare å den andra, har redan från början intressanta, egna berättelser på lager. Behöver hon ens Gunnar och Maja? Står hon inte precis lika stadigt på egen hand?

För hur snyggt hon än regisserar sitt kammarspel, är det när hon är ensam på scen som hon är som allra bäst. När hon gräver precis där hon står. När hon gör sitt korta inpass i klasshatsdebatten:

”Det är inte hat som får mig att köra en rullstol och vilja min brukare väl.”

Eller, när hon med rätta ifrågasätter klassresan som enda tänkbara mål:

”Varför ska arbetarklassen vilja bli en konform medelklass och anamma den sortens livsvärderingar i litet och stort?”

”Ni kan gå nu”, säger Cecilia till sina samtalspartners i sista akten. Men, det blir hon som går. Allt är utrett nu, överspelat. Och jag ser fram emot att nästa poetiskt klara, verklighetsnära bok ur Cecilia Perssons hand blir helt hennes egen – utan styltor.

Therese Eriksson

Ny bok

Att bära sin egen kropp – en rapport

Författare: Cecilia Persson
Förlag: Heidruns