GRUVLIGT UPPSVING Del 4. Det gnisslar till i traktorn som står uppkörd i ett litet prång. Marina Aspebo vänder sig om mot den lutande maskinen och konstaterar i skenet av pannlampan att den står still.

Hon pratar vidare om dagens arbete, som handlar om att skotta undan blöt jord i gruvan efter kollegans väghyvel. De bygger nya vägar, och underhåller de befintliga. LKAB:s gruva i Malmberget sträcker sig 60 mil i fyra nivåer med snirkliga snedvägar emellan. Bara en tredjedel av vägsträckan är asfalterad, resten måste, som här, då och då jämnas och förbättras.

Jorden körs in i prånget, där den senare hämtas av lastbil. Men nu har Marina Aspebo kört upp traktorn ovanpå, med skopan upp mot taket av gråsten, för att fordon ska kunna köra förbi bakom.

Så gnisslar det oroväckande igen.

Traktorns hjul är manshöga, en inre bild av en maskin i den storleken som rullar i väg i ett totalt mörker utan förare kan skapa en obehagskänsla. Får jag erfara.

Lukten är svag av jordkällare och avgaser, ett bakgrundsdån vittnar om att ventilationen med friskluft är i full aktivitet, mörkret är kompakt utanför skenet från våra lampor. De handmålade siffrorna på gråbergets väggar som vi kört förbi har visat 1050. Tio femti. Någonstans därunder är vi, mer än en kilometer ner, räknat från en bergstopp ett par hundra meter ovanför gruvans infart.

Gneek, gniiik.

Marina vänder sig om för tredje gången. Traktorn står stilla i sin kraftiga lutning.

– Jag bara funderar lite, eftersom den nyss varit på verkstaden för att få bromsarna lagade, säger hon.

Helt kolugnt, ingen annalkande panikkänsla. Hos henne.

– Nej, det är ju en vägg där bakom, den kommer inte så långt om den skulle börja rulla, säger hon.

Marina Aspebo började på raslastning­en för tolv år sedan. Det är ett jobb nära gruvprocessens hjärta, där malmen lastas från raset. Några och 30 år gammal åkte hon ner i gruvan för första gången utan att som många känna tryckförändringarna i öronen – ”det var väl för att jag hade munnen öppen, så fascinerad som jag var” – och kände att hon kommit ”hem”.

Ingen kvinna före henne hade gått direkt till lastningen.

– Kvinnorna brukade börja med att köra truck. Raslastningen var en manlig domän.

Marinas pappa var själv lastare där i gruvan i Malmberget, det kan ha spelat in att de som intervjuade henne kände honom, tror hon. Och själv tänkte hon att hon ju visste vad jobbet rörde sig om. Eller åtminstone lätt kunde ta reda på, för egentligen hade hon inte vetat så mycket om vad pappan gjorde.

Nog kan väl jag köra lastare, sa hon när hon hörde sig för.

– Aaah, svarade pappan tveksamt.

För han hade kvar lite av det där gamla, att kvinnor inte ska jobba i gruvan, där det är så tungt och skitigt, berättar hon.

– Nja, men sök, sa han.

Och sedan: Nu har de erbjudit mig lastarutbildning!

– Jaha …

När hon började hälsade alla henne välkommen, en del gamla kolleger till pappan. Men hon vet dem som börjat efter henne, som fått höra att kvinnor inte passar i en gruva.

Fram till 1978 passade inte kvinnor för arbete under jord i gruvan, enligt svensk lag. Fortfarande finns bestämmelsen kvar i andra länder i Europa.

– Det var ju vansinnigt, säger Tomas Nilsson, ordförande för IF Metalls avdelning Malmfälten med 7 500 medlemmar.

Sedan dess har företagen jobbat jättemycket för att få in kvinnor, säger han.

Och så framhåller han fackets poli­cy om lika lön för lika arbete som en jätteviktig sak för jämställdheten. Han har nyss varit med och arbetat på en lönekartläggning, som inte visade några skillnader som berodde på kön.

– Inom gruvindustrin finns en tydlig maskulin position som handlar om duglighet, kroppsarbete och att ställa upp inom laget. En typ av arbetarmaskulinitet, som förstärks av miljön och traditionen. Man befinner sig under jord, har mystiken, det farliga och det mörka, det är otillgängligt. Det ger en status, säger Eira Andersson när vi någon vecka tidigare träffar henne på Luleå tekniska universitet.

Förra året disputerade hon med avhandlingen Malmens manliga mysterium.

Historiskt har kvinnor varit frånvarande i gruvsektorn. Det motstånd som lever kvar riktar sig inte mot kvinnor, utan mot ”kvinnligheten” på ett symboliskt plan, säger hon.  Kvinnlighet sticker hål på myten om det mystiska och farliga gruvarbetet.

Kvinnorna får också stå symbol för den nya tidens gruvarbete som handlar mycket om teknikutveckling:

– När status ges av kroppsarbete under jord, så blir datorer kvinnogöra. Personer jag frågade i arbetet med avhandlingen kallade datorjobben för ”velourarbete”.

I Marina Aspebos arbetslag jobbar två kvinnor och tre män, mellan 25 och 55 år gamla. Det är bra med en blandning, säger hon, i ålder, kön, ursprung. Men vad ursprung beträffar är det ingen blandning, de är norrbottningar allihop.

– Ja, Gällivarebor. Men det finns de som har sitt ursprung i andra länder. En av truckförarna, och så … nej, jag kommer inte på fler, säger hon.

18 procent av företagets anställda är kvinnor, framhåller LKAB. Den siffran är egentligen ointressant, enligt forskaren Eira Andersson. Avgörande är var kvinnor jobbar. Ska machokulturen brytas, behöver kvinnor närma sig hjärtat av gruvprocessen.

Jim Apelquist, som kör oss ner i gruvan, är skyddsskrotare. Hans jobb är det närmaste man kommer den traditionella schablonbilden av en gruvarbetare.

– Jag går själv med ett spett i handen och tar ner lösa stenar och block.

Och det är som han själv säger:

– Det kommer in mycket kvinnor nu, men det är inte i alla yrken.

Till exempel inte bland skyddsskro­tare.

Men Marina Aspebo framhåller att hon själv jobbat runt, med skutborrning, rasladdning och truckkörning, liksom i gruvans styrcentral.

Regeringen satsar pengar på forskning inom gruvsektorn, EU likaså, och gruvbranschen har miljardvinster och stort inflytande i samhället.

– För att den här positiva utvecklingen ska vara socialt hållbar är det viktigt med ett genusperspektiv. Mardrömsbilden är att kvinnor och unga fortsätter att flytta från gruvregionerna. Och att det blir en liten social sektor som ska serva arbetskraft som flyger in på veckobasis.

Med ett genusperspektiv på framtida utveckling och innovation kan gruvsektorn bidra till regional tillväxt:

– Och samtidigt stärka sin position internationellt genom att ta tillvara kompetens från både kvinnor och män, anser Eira Andersson.

Och det har gruvbolagen också själva insett. När vi träffar Eira Andersson i början av mars i Luleå har hon nyss hållit i en workshop med personalchefer från gruvbolagen LKAB, Boliden och Northland Resourses, för att ta fram en gemensam vision för en jämställd gruvindustri. Alla söker aktivt kvinnor, minst en tredjedel av nyrekryteringarna är målet.

Det som är tyngst i Marina Aspebos jobb är när rör på hundra kilo ska läggas.

– Vi har en maskin som lyfter dit rören, men i slutändan är det vi som ska passa in skarvarna.

Tidigare har hon jobbat i affär och på mack. Steget till gruvbran­schen dubblade hennes lön i ett trollslag.

– Man blev rik, säger hon.

Och på frågan om vilket jobb som var tyngst, svarar hon snabbt:

– Affärsjobbet.

Nu jobbar också henne egen son här. Samtalen kring yrkesval som hon haft med sin pappa har inga likheter med dem hon haft med sonen:

– Nej, inte alls, han visste redan när han gick i skolan vad han ville jobba med, säger Marina Aspebo.

FOTNOT: Eira Anderssons avhandling kom 2012 och heter ”Malmens manliga ­mysterium. Interaktiv studie om kön och ­tradition i modernt gruvarbete”.

Visionen: Bäst på både
gruvdrift och jämställdhet

På Luleå Tekniska universi­tet pågår projektet Att bry­ta malm och könsmönst­er, med finansiering från statliga Vinnova. Chefer från gruvbolagen LKAB, Boliden och Northland Resourses har tagit fram en gemensam vision för en jämställd gruv­industri:

År 2030 ska den svenska gruvindustrin

• vara världsledande på att bryta malm och könsmönst­er,

• vara konkurrenskraftig med attraktiva och jämställda arbetsplatser,

• bidra till välmående, att­raktiva gruvregioner och socialt hållbar samhällsutveckling.

Bolagen tog också fram an­gelägna forsknings­pro­jekt på kort sikt. Till exempel att undersöka nyckelroller för jämställdhetsarbete: Mellanchefer och fackliga representanter är kulturbärare och viktiga för hur jargonger sprids i företagen. Ett annat område är rekrytering och karriärstrukturer, dels för att få in fler kvinnor, dels för att rekrytera personer med genusmedvetande. Underentreprenörer, ofta helt mansdominerade med små resurser för jämställd­hetsarbete, är ytterligare ett utvecklingsområde.