Litteraturspridare på hjul

Kalla mig vad du vill, säger Krister Jolanki. Biblioteks­assistent eller bokbuss­chaufför – det kvittar.

I verkligheten är han mycket mer. Att låna ut böcker och ta emot beställningar är bara en del av jobbet när han kör runt det åtta gånger två meter stora biblioteket till byar och byskolor i Övertorneå och Haparanda.

– Jag är också barfotaterapeut, brukar jag säga. Man blir jättevän med människor genom åren.

Det ingår att hjälpa till med ett och annat: sopa bron, lyfta rullstolen, leka med barn, ta in saker åt en synskadad.

När en kompis tipsade honom om jobbet för nio år sedan tvekade han först. Han var trots allt ingen bokmal, hans litterära kapital bestod mest av tidningar och handböcker. Men det visade sig ganska omgående att det inte var det jobbet gick ut på i första hand. Man behöver inte kunna böcker, där­emot människor.

– Människokännedomen är det viktigaste i det här yrket.

Och det gäller alla sorters männi­skor, från skolbarn till gamlingar och sådana som tokläser allt de kommer åt, bara det handlar om jakt och fiske. I dag hade han tio sådana böcker med sig till en av sina lånare. Han hade valt dem själv åt honom.

Det händer ofta, och det slår sällan fel. Finns inte boken i hyllan väljer han en annan.

Trots en usel lön älskar Krister Jolanki sitt jobb. Det är som sagt mer än ett jobb. Det är ett sätt att leva.

– Jag lever ett campingliv, kan man säga. Allt jag behöver finns i bussen – kyl, toa, mikro, mat, dricksvatten och cirka 2 000 titlar åt gången som tillsammans väger fem ton.

Det blir många sena kvällar. Ibland måste han övernatta på Tornedalens bibliotek där han har ett rum. Det är lite trist. Som pappa till fyra barn mellan två och ett halvt och elva år vill han gärna vara med på promenaden till skolan eller dagiset så ofta det går.

En annan trist sak är bussens diesel­värmare, vars stickande stank gör honom alldeles dåsig. Efter ett skyddsstopp för några dagar sedan lämnades bussen in på verkstad, men det har inte hjälpt.

– Det är som att stå bakom ett avgasrör en hel arbetsdag.

I julas fick Krister Jolanki en bärbar dator av kommunen. Det är fantastiskt att kunna koppla upp sig mot nätverket och svara direkt om en titel finns hemma eller inte. Problemet är att de stunderna är väldigt korta.

– I vissa byar kan man över huvud taget inte koppla upp sig.