Konvergerar konst och politik någonstans? Oh, ja. Säkert. Nero brände Rom och spelade harpa. Shah Ismail I, en av Irans kungar, högg huvudet av hundratusentals personer och skrev poesi. Tysken Beethoven komponerade världens mest gigantiska symfoni som hyllning till glädjen och tysken Hitler som ville bli konstnär byggde historiens mest gigantiska pinoplats, Sachsenhausens slakthus. Na’ser ad-Din shah, en annan iransk kung, både skrev poesi och gynnade konstnärer, men för en bit gulds skull lät han flå tjuvar levande. För honom fanns ingen skillnad mellan människa och aubergine. Nåja. Någonstans konvergerar konst och politik; tyvärr på varandras lik.

Men vilken av dem kommer att rädda världen? Konsten eller politiken?

Den som räddar världen är en som förstår konstens nödvändighet, konstens nödvändighet för att förverkliga konstens uppgift. En maktlysten person, som spelar harpa, skriver poesi eller målar, hånar konsten. Det förstår man.

Jag tycker inte om att citera berömdheter, men jag kan inte bortse från vad Kafka har sagt om detta. Kafka beskriver poesi på ett lysande sätt. Han jämför musik och poesi:

”Den komplicerade njutningen av musik är en farlig njutning, men poesin försöker att ta bort det komplicerade och höja njutningen till medvetandets nivå och göra den mänsklig. Musiken fördubblar känslolivet, men poesin tyglar det och upphöjer det.”

Kafka säger vidare:

”Poesi är en resa vars mål är att upptäcka sanningen och det finns ingen annan högre hemlighet än sanning”

och

”Poeten har plikten att leda den ensamma människan, skrämd av den förutbestämda döden, till det eviga livet”.

Och nu ska vi se vad som händer:

Platon ser i sin berömda dialog Staten människans lycka och räddning i att en regering av vise män får styra de mänskliga samhällena. Han bildar en hypotetisk regering bestående av vise män, men accepterar inte poeter i sitt kabinett utan lämnar dem utanför helt och hållet.

Kafka håller med:

”En regering är en regering även om det är tvångets regering eller de vises regering. Man bör acceptera att varje regerings livsviktigaste mål nödvändigtvis är att behålla sin makt och styre. Om vi inte godtar det, visar det att vi inte har förstått innebörden av ordet ’styre’. Vishetens regering som Platon talar om måste givetvis följa samma regel. Han utesluter poeter från sitt kabinett därför att poesins mål är att förändra världen grundligt och just därför tar sig varje regering rätten att betrakta poeten som ett olämpligt och farligt element.”

Fast Platon har inte frågat poeten om han överhuvudtaget accepterar att delta i något kabinett.

Konstnären kan potentiellt vara världens räddare, ty man kan med säkerhet säga att han  inte har den personlighet som är nödvändig för att bli bödel. Politiskt spel och maktbegär som är varandras förutsättning passar en person som nödvändigtvis inte känner respekt för någon levandes liv och inte drar sig för att nå sitt mål genom att ljuga, bruka knep, förstöra och massakrera. Vår historia är full av fårskallar som inte ens har avstått från att massakrera sina söner, bröder och andra närstående. I politik är varje ond gärning en poäng så att en kung kan få benämningen ”den store” tack vare sitt blodiga livsverk.

En politiker tänker inte på livets helighet utan betraktar de levande bara som ett medel, som om nödvändigt tveklöst måste offras för hans triumf. Det finns folk som inte accepterar denna tanke utan betraktar kännedom om och respekt för konst som ett separat fenomen.

De flesta officerarna i tredje rikets armé var skickliga på minst ett instrument, säger de som ett exempel. Svaret är ja, och om ni inte minns så låt mig påminna er om att det stora ”intresset för den upphöjda mänskliga konsten” fick dem att också i slakthusen följa grupper till dödens ”salar” med orkestrar. Musikerna, utvalda bland fångarna, var nästan alla yrkesmusiker i sina förtrampade länders filharmoniska eller symfoniska orkestrar. Genom det enda brottet att inte vara tysk, var fångarna dömda att arbeta ihjäl sig i krigsindustrin för några gram bröd varje dag och att vid minsta tecken på slitage skickas till gaskamrarna.

Kanske har ni rätt när ni säger att beundrarna av Bruckner, Mozart och Weber älskade musik och utan tvivel genom musiken all konst med hela sitt hjärta, och att de kände ett djupt behov av att spela ett stycke för violoncell av den eller den stora kompositören för att värma upp och förstärka sitt slaktarsinne innan de hämtade yxan. Kanske deras skicklighet i att spela minst ett instrument ingenting hade att göra med deras aristokratiska uppfostran!

Och kanske måste man därför acceptera att ingenting är en förutsättning för någonting och att i den laglösa värld vars förvaltning och ledning har hamnat i händerna på ligister och galningar är konst något på samma nivå som snacks, och man kan inte hoppas på räddning från konsten trots att konstens ideal är just att rädda världen genom att förändra den grundligt.

Fast om vishetens regering härskar en dag, kommer politiken att återfå sin riktiga betydelse. Det vill säga stå för de sunda åtgärder som används för att åstadkomma en ordning och rättvisa som är värdig människan. Då kommer det att anses lika opassande att inte delta i politik som det idag anses opassande att besudla sig med den.

احمد شاملو (Ahmad Shamlou)

Översättning: Azar Mahloujian

Om författaren

Ahmad Shamlou (även stavat Shamlu eller Shamloo: 1925–2000) är en av det moderna Irans allra största diktare. Hans poesi utgår från de klassiska persiska poeterna men är samtidigt akut modern. Han tilldelades Stig Dagermanpriset 1999, och fyra böcker av honom har utkommit på svenska: Allomfattande kärlek, Dikter om natten, Bortom kärleken och Om jag vore vatten.

Denna text skrevs 1993 och publicerades i Om konst och litteratur, samtal med Ahmad Shamlou, av Naser Hariri.

Översättaren Azar Mahloujian är författare bosatt i Stockholm.