Debattören varnar för att låta kapitalintressena – ”marknaden” – styra infallsvinkeln även på politiska beslut. Bilden är från en protest utanför ett möte mellan EU:s finansministrar. 

Foto: Virginia Mayo

Debattören varnar för att låta kapitalintressena – ”marknaden” – styra infallsvinkeln även på politiska beslut. Bilden är från en protest utanför ett möte mellan EU:s finansministrar. 

 

De senaste decenniernas mantra har varit mer marknad och mindre politik. Det har förvisso syftat till förbättringar, men i allt för många avseenden blev resultaten tvärtom.

Dags alltså för förnyelse. Inte minst socialdemokratisk.

1970-talets värld finns inte längre, så det handlar inte om att återgå till 70-talspolitiken. Däremot om att återskapa förmågan till självständig S-märkt samhällsanalys. Den har kommit litet vilse på senare år.

Socialdemokratin startade som en social rörelse underifrån bland alla som hölls nere av den tidens maktordning och stod utan verkligt inflytande över samhället, över sitt arbete och över sina egna liv. Arbetarrörelsens mål kan kokas ner till strävandena att fördela om både produktionsresultatet och den politiska makten mer rättvist och jämlikt.

För individens möjligheter bestäms av hur samhället ser ut. Det i sin tur bestäms av politiska och ekonomiska maktförhållanden.

Insikten om den ekonomiska maktens betydelse har alltid skilt S från liberalismen. Liksom förmågan att se att vinstintresset kräver motvikter, om resultatet ska bli ekonomiskt rationellt och socialt hållbart. Och insikten att marknadsekonomin har både möjligheter OCH begränsningar – med de krav på politikens roll som följer ur det.

Det är en analys som kan appliceras också på dagens problem.

Från 80-talets slut har kapitalet återtagit förlorad makt, över ekonomin men också över tanken. Vilket lett till att politiska organ, internationellt och nationellt, börjat låta kapitalintressena – etiketterade som ”marknaden” – styra infallsvinkeln också på de politiska besluten.

I det nyliberala haveriets kölvatten orienteras nu den ekonomiska debatten i ny riktning. Men socialdemokratin verkar tveka inför de nya öppningarna.

Jobben är en central fråga, ja. Men om det ska bli fler jobb, krävs mycket mer av samhälleligt riktade åtgärder mot de grundläggande produktionsbetingelser som eftersatts alldeles för länge. Som bostäder och infrastruktur. Det kräver omtänkande i den ekonomiska politiken.

Inte bara mängden jobb är en central fråga utan också villkoren i arbetslivet. Där möter i dag ett allt hårdare utnyttjande av allt fler anställda med osäkra anställningar, pressade arbetsvillkor och små eller inga möjligheter att hävda sig mot arbetsgivarnas krav. Där problemen är som värst känns 1800-talet inte så avlägset. Vilken politik har vi mot det?

Dagens mer individualistiska samhälle gör valfrihet inom välfärdssektorn nödvändig, ja. Det ska inte röras ihop med privata producenters egenintressen inom denna sektor. Vinst­intresse styr långt ifrån alltid åt samma håll som samhällsintressen eller brukarintressen. Att socialdemokratin haft sådana problem att förstå problemet med vinsten som styrmekanism, och med att forma politik därefter, är litet märkligt.

Skatter kan inte bli hur höga som helst, nej. Men skatter är det mest rationella sättet att finansiera de välfärdstjänster som är grundläggande för individens frihet, och där en urholkning skapar stora samhällsproblem. Vill vi hålla fast vid de välfärdspolitiska syftena, måste vi våga ta debatten om hur de ska betalas.

De senaste decennierna har fått klyftorna i samhället att växa. De som på allvar hamnat i underläge är dock en minoritet, och det gör kanske frågan politiskt känslig. I den litet ängsliga betoningen av ”alla” i det så kallade framtidskontraktet ligger kanske en ovilja att utmana de mer framgångsrika grupper, som partiet också behöver.

Men utsorteringen speglar maktförhållanden, som på olika sätt påverkar samhälle och arbetsliv även för dem som inte slås ut. Frågan handlar inte ”bara” om de direkt drabbade; det är en fråga om vilken sorts samhälle vi vill ha.

Det finns konflikter i dagens samhälle. Alla har inte likartade intressen i de här avseendena – allra minst de starka ekonomiska intressegrupper som fått styra de politiska lösningar­na under åtskilliga år. Då kan vi inte skriva våra program som om den politiska utmaningen mest är att se till att alla kan få det bättre!

Anne-Marie Lindgren
socialdemokratisk debattör