Margareta Tharander bor i Kaxås någon mil utanför Änge. I dag får hon hjälp med rehabilitering av Robert Björngard, som är verksamhetschef på Offerdals hälsocentral, men även sjukgymnast. För honom är engagemanget mer än ett arbete. – Samhället blir mer och mer centraliserat i dag, resurserna hamnar i städerna. Men vi i glesbygden ska ha samma rättigheter som de som bor inne i stan. Det är därför vi gör det här.

Året är 2010, månaden är maj. Klockan har slagit kväll i Änge, en by belägen i Offerdalsbygden några mil nordväst om Östersund i Jämtland. Det har kallats till möte i hembygdsgården, hälsocentralens framtid är ämnet och det är fullt, folk står längs väggarna.

Offerdals hälsocentral drevs länge som ett personalkooperativ. Efter hand började medlemmarna gå i pension, andra lämnade för nya uppdrag. Flera av de nyanställda valde att inte gå med i kooperativet.

Det gjorde arbetet tungt för dem som var kvar. Medlemmarna blev tvungna att tänka till. Det skulle bli svårt att hålla hälsocentralen i gång. Kooperativet uppvaktade politiker och landsting för att hitta en lösning. Men ingen kunde lova något, berättar Robert Björngard, verksamhetschef på Offerdals hälsocentral.

– Men inte tänkte vi lägga oss på rygg. Vi ville försöka omvandla verksamheten i stället, säger han.

Det första resultatet blev stormötet i hembygdsgården. Kooperativet ville veta om det fanns stöd hos befolkningen för att behålla hälsocentralen i Änge.

– Vi presenterade idén om ett medborgarkooperativ. Det blev ett rungande ja! Då var tårarna nära, berättar Robert Björngard.

Föreningen fick snabbt 650 medlemmar.

Samtidigt som hårda debatter om vinster i välfärden i dag rasar i riksdagen, på ledarsidor och i hemmen, har Ängeborna skapat en egen lösning. På det här viset kan man vara både ägare, anställd – och patient – på hälsocentralen.

Byborna har genom medborgar­kooperativet lyckats behålla primärvård och flera arbetstillfällen i byn. Med hjälp av pengarna som de nya medlemmarna pytsade in och stöd från olika fonder klarade hälsocentralen av de investeringar som krävdes. Men det var fortfarande kärvt.

– Vi behövde få in något som kunde gå med plus, det gör inte primärvården, den går plus minus noll. Eller minus, säger Robert Björngard och slår ut med händerna.

Lösningen stavades företagshälsovård. Under hösten 2011 skickade föreningen in ett anbud till kommunen, och den vann upphandlingen. Kooperativet driver nu bägge verksamheterna – och företagshälsovården går med vinst. Men den vinsten går raka vägen tillbaka in i företaget, nu kan föreningen täcka upp luckor på hälsocentralen och ta in mer personal.

Samtidigt kan ekonomin lätt kastas omkull, och det är inte sällan uppdragsgivaren som ställer till det. Landstinget har möjlighet att revidera sina avtal med hälsocentralerna en gång per år, vilket ofta betyder mer arbete och ökade kostnader. Offerdals hälsocentral bestrider en del av besluten tillsammans med andra privata hälsocentraler i Jämtland. Men inte alltid.

– När det bara handlar om pengar, då backar vi. Men drabbar det patienterna, då är vi alltid med och bestrider besluten, berättar Robert Björngard.

Hälsocentralen ser inte stor ut från utsidan. Insidan är något helt annat. I rehab-gymmet tränar Margareta Tharander, 69 år, ryggen. Robert Björngard, som även arbetar som sjukgymnast och ergonom, påminner om hållningen.

Margareta Tharander var en av dem som var på mötet för snart tre år sen. För henne var det självklart att gå med i kooperativet för att behålla hälso­centralen i byn.

– Det gör mycket för det sociala, man träffar folk. Och det är nära, annars skulle jag behöva åka många mil.

Innan vi lämnar gymmet säger Margareta Tharander:

– Det bästa är att man inte blir nonchalerad här, det är viktigt. Vi driver det här tillsammans.

Största skillnaden mellan personalkooperativet och medborgarkooperativet, anser Robert Björngard, är att personalen numera känner bygdens förtroende. Dessutom har det blivit lättare när styrelsen fått in nya medlemmar.

– Det har varit väldigt tungt att driva det medicinska och samtidigt laga läckor i taket. Nu har vi folk som är duktiga på andra saker än medicin.

I korridoren står Erik Malers. När han inte arbetar deltid som läkare, bygger han hus. För honom är Offerdals hälsocentral något speciellt, ett sätt att ta eget ansvar för sitt arbete.

– Det finns en annan motivation här än på andra ställen. Det är inget gnäll på chefen, vi tar ansvar för vårt eget. Vi har förstås konflikter vi också, men vi löser dem på en gång, säger han.

Akutrummet står alltid redo. Här ska personalen kunna hjälpa akut sjuka patienter fram till dess att ambulansen kommer. En dinosaurie samsas om plats med en häst och en docka i en skål på ett rostfritt rullbord.

– Vi måste ha en läkare här som klarar av de allvarliga och svåra jobben också, vi kan inte ha någon duvunge. Det har varit svårt att få hit rätt personer, men nu fungerar det, säger Robert Björngard.

Att vara både arbetsgivare och anställd kan vara knepigt. I dag finns inga fackliga representanter på hälso­centralen, vilket Robert Björngard poängterar som en brist. Ändå tycker han att det fungerar.

– Jag får fackliga samtal, men det är mest löner vi pratar om. Det har aldrig varit några problem, vi utgår från kollektivavtalen och våra löner brukar ligga högre än snittet.

Samtidigt har hälsocentralen haft perioder när arbetsmiljön brustit, tycker Robert Björngard.

– Blåser det motvind kan man behöva kavla upp armarna och arbeta mer, och ideellt. Det måste gå ihop annars har vi inget jobb.

I kontorslandskapet innanför receptionen sitter sköterskan Carina Wallon-Jonsson. När frågan om facket kommer upp så tänker hon efter. Det där med facket verkar inte vara aktuellt.

– Det finns ingen hierarki, vi jobbar ihop. Min man är kommunalt anställd, där är det fejder kors och tvärs. Här är det aldrig så. Vi behöver inte gå omvägar via facket för att prata med varandra, säger hon samtidigt som hon svarar i telefonen som ringer.

 

Offerdals hälsocentral hamnar högt i den nationella patientundersökningen som Sveriges Kommuner och Landsting gör varje år. Men den är inte alltid sjuksköterskan Carina Wallon-Jonssons förstaval. – Mår jag dåligt eller har kvinnobesvär, så vill jag inte gå hit, det blir för privat. Men skulle jag bara bli vanligt sjuk, då kan jag gå hit.

Foto: Marie Birkl

Offerdals hälsocentral hamnar högt i den nationella patientundersökningen som Sveriges Kommuner och Landsting gör varje år. Men den är inte alltid sjuksköterskan Carina Wallon-Jonssons förstaval. – Mår jag dåligt eller har kvinnobesvär, så vill jag inte gå hit, det blir för privat. Men skulle jag bara bli vanligt sjuk, då kan jag gå hit.

 

Läkaren Erik Malers är kritisk till hur vårdsystemet fungerar i dag. Vårdgarantin är ett ­problem som kräver stora resurser, anser han. – Fler och fler yrkesgrupper blir pålagda extremt mycket administration. Men man tar inte bort något, och tror samtidigt att allt ska fungera. Jag skulle vilja dumförklara många av politikerna faktiskt.

Foto: Marie Birkl

Läkaren Erik Malers är kritisk till hur vårdsystemet fungerar i dag. Vårdgarantin är ett ­problem som kräver stora resurser, anser han. – Fler och fler yrkesgrupper blir pålagda extremt mycket administration. Men man tar inte bort något, och tror samtidigt att allt ska fungera. Jag skulle vilja dumförklara många av politikerna faktiskt.

Fakta

Från provinsialläkarstation till prisbelönt medborgarkooperativ

Styrelsen består av nio personer varav två suppleanter. Styrelsen väljs på årsmötet.

Kooperativet drivs som en ekonomisk förening. I dag består den av cirka 650 medlemmar. Alla har var sin röst på årsmötet, oavsett antal andelar.

För att gå med i medborgarkooperativet köper man en andel för 400 kronor. Därefter betalar man 150 kronor i årsavgift.

Hälsocentralen har funnits sedan början av 1970-talet. Innan dess fanns en provinsialläkare i bygden. I början av 90-talet togs hälsocentralen över av personalen som bildade ett personalkooperativ. 2010 blev personal­kooperativet omvandlat till medborgarkoope­rativ.

I dag har Offerdals hälsocentral runt 2 150 patienter listade.

2012 vann hälsocentralen priset Årets kooperativ i Jämtland, och några månader senare även Årets kooperativ i Sverige. Priserna delades ut av organisationen ­Coompanion, som verkar för kooperativt ägande.

Hälsocentral är detsamma som vårdcentral. Beslutet om att ändra benämningen vårdcentral till hälsocentral tog Jämtlands län för många år sedan. Det är för att markera policyn om att lika mycket stärka hälsan som att vårda den som är sjuk.