Är det möjligt att tala kvalitet i välfärden utan att beröra vinstuttag?

I dag blir (S)-kongressen så illa tvungen. Vård, skola och omsorg står på dagordningen, och vinstfrågan behandlas först i morgon.

Ändå har vinstfrågan lagt en så tung hand över välfärdsdebatten att den nästan överskuggat allt tal om kvalitet ur ett välfärdsperspektiv.

Och visst, då vinstdrivna skattefinansierade institutioner måste ta av skattepengar för att skapa vinst, då  hänger vinstfrågan intimt samman med resursfrågan.

Det är logiskt.

Ändå måste debatten återgå till grundfrågeställningen: Vilken välfärd vill vi ha?

Eftersom kvalitet i offentlig sektor inte handlar om automatisering eller datorer utan om handfasta arbetande människor, som lärare och vård- och omsorgspersonal, blir alltså frågan: Hur många anställda vill vi ha i offentlig sektor?

Och sorgligt nog, under en mycket lång tid, ända sedan 1990-talskrisen, har vi sett en fortgående underbemanning.

Den onda spiralen inleddes alltså inte med alltfler vinstdrivna institutioner.

Den onda spiralen bort från en fungerande välfärd stavas i stället orimliga besparingar och för få anställda.

Att säga ja till fortsatt vinstuttag snabbar visserligen på nedmonteringen av välfärden, speciellt, som LO:s tidigare chefekonom Dan Andersson visar i dag på SvD:s debattsida, när de i dag förhållandevis små vinstuttagen  på sikt kan bli betydligt större.

Men när barnmorskorna redan i dag gör uppror för att de anser att de med nedskuren bemanning inte längre kan erbjuda säkra förlossningar, när resurser till skolan skärs ned trots fler elever och när ökningen av nyutbildade sjuksköterskor endast kan täcka en fjärdedel av befolkningsökningen vittnar det om en större utmaning, på gränsen till en blivande tragedi.

Att förskolorna i dag kan ha grupper om 40 barn per grupp, jämfört med 12-15 vilket var det vanliga på 1970-talet är inte ett resultat av
vinstuttag eller inte vinstuttag.

Det är resultatet av en massiv marginalisering av de behov som vi gemensamt som samhälle behöver för att kombinera välbefinnande och tillväxt.

Att då godkänna vinstuttag gör naturligtvis ont värre.

Men resursfrågan är större än så.