Martin Klepke: Löfvens löfte ställer krav på lönebildning och Riksbank

Stefan Löfvens löfte har vållat debatt.

Om Socialdemokraterna vinner valet ska svensk arbetslöshet senast 2020 vara den lägsta i EU, lovade han i går.

Utfästelsen klubbades i dag torsdag på socialdemokraternas kongress och är inte bara vågad.

Den är dessutom fullt realistisk.

Men visst finns där finns frågetecken.

Främst skuggar två block som delvis hänger samman. Det är lönebildningen och Riksbankens penningpolitik.

Att Riksbanken misslyckats med sin inflationspolitik är uppenbart.

Riksbankens uppgift är att hålla inflationen på runt 2,0 procent.

De senaste månaderna har inflationen i stället hållit sig runt 0,0 procent, det vill säga ingen inflation alls.

Det kan i och för sig verka bra för dem som redan har ett arbete. Med låg eller ingen inflation blir löneökningarna mer värda.

Men en låg inflation håller också nere aktiviteten i ekonomin, något som därmed också håller nere antalet arbetstillfällen.

Att nå ner till Europas lägsta arbetslöshet kräver stimulansåtgärder i form av högre offentliga investeringar.

I det finns ingen motsättning mot en långsiktigt hållbar ekonomi. Offentliga investeringar är i stället en förutsättning för att klara behovet av vård, skola och omsorg och samtidigt bygga en produktion för hög tillväxt.

Men med en Riksbank som missköter sin uppgift så till den milda grad som den svenska Riksbanken gör i dag kan offentliga investeringar i värsta fall mötas av en oförstående Riksbanks kontraproduktiva ambition att banka ned inflationen i strid mot sitt uppdrag.

Och därmed ökar åter arbetslösheten.

Som exempel: Om staten skjuter till 10 miljarder för att klara en del av den utbildning, barnomsorg och äldreomsorg som behövs när fler går ut i arbete kan vi samtidigt i plötsligt mötas av en Riksbank som höjer räntan som svar.

Företagen får då svårare att klara sin penningförsörjning och bli i stället tvungna att dra ned på folk.

Det Sverige vinner i antalet arbetstillfällen genom statlig stimulans ser vår Riksbank då till att dra undan förutsättningarna för genom en oansvarig penningpolitik.

Att industrilönerna under de närmaste tre åren hamnade på 6,8 procent, alltså endast 0,2 procent per år över inflationsmålet, visar hur djupt Riksbankens misslyckade penningpolitik har gripit.

Nu blir reallöneökningarna med all säkerhet betydligt högre än dessa 0,2 procent eftersom ingenting pekar på att Riksbanken har för avsikt att ändra sin strategi, men det är skrämmande att svensk lönebildning nu närmast utgår ifrån att Riksbanken inte klarar sin ålagda uppgift.

Från arbetsgivare och allianspolitiker hörs ofta att facken måste hålla nere lönerna för att skapa fler jobb. Men som Konjunkturinstitutet tidigare har redovisat riskerar låga löneökningar tillsammans med en hög Riksbanksränta att tvärtom öka arbetslösheten och inte minska den, allt annat lika.

För tiden efter 2014, med en socialdemokratisk regering vid makten som har som avsikt att minska arbetslösheten till den lägsta i EU fram till 2020, är det alltså synnerligen viktigt att hålla koll på både Riksbankens penningpolitik och den lönebildning som ska följa i penningpolitikens spår.

För LO-anslutna är Löfvens löfte om lägre arbetslöshet som ljuv musik. Men facken måste fånga upp utmaningen att skapa en lönebildning som verkar i samma humanistiska och ekonomiskt gynnsamma riktning, vad vbr tillväxthämmande Riksbank än hävdar.