Vår gudomliga blick

Google – det låter som en gud ur en science fiction-roman och gudens blick skulle i så fall vara Googlebilens åttaögda kamera som fotograferar gatubilder till företagets kartor. Min svåger sa att han sett bilen på sin lilla villagata i Osby så ”blicken” är nästan överallt och hämtar inte bara bilder utan också information.

Centrala Wellington

SIGINT kallar underättelsetjänsten det, Signals Intelligence, upplysning om människor från diverse signaler som mätutrutning kan fånga upp. 600 gigabyte hämtade Googlebilen på senaste fotorundan och enligt svensk lag måste de förstöra allt, vilket de nu av domstol ålagts att göra efter att sparat gigabyten för länge.

Ibland fantiserar jag om att jag skulle förklara för Marco Polo, vars resa till Asien varade i 24 år, att nu kan man se städer på andra sidan jorden utan att lämna sitt hem. Skulle det göra honom glad eller ledsen? På andra sidan jorden från oss finns förvisso inte Kina som man fick höra när man var liten, utan Stilla havet och närmsta land är Nya Zeeland.

Just därför vandrar jag ibland via Google maps i Wellington, Nya Zeelands huvudstad. Människorna ansikten är suddiga av integritetsskäl men de vänder nyfiket huvudet mot kameran. Och ser på mig, för det är jag som ikläder mig Googlekamerans blick, det är jag som är blicken – det är jag som just då är guden.

Folklig fotoeklekticism

I fonden en italiensk dom och ett torn i romansk stil, i förgrunden en vacker kvinna på en takterass. Hon röker, har en beige sjal. Håret är tizianrött och skymningen som omger henne dovt blå.

Foto: Anna Jansson

Foto: Anna Jansson

Det är en underbar bild, en instagrambild tagen i Florens av en vän, den är som om vore den hämtad från en 50-talsfilm. Bra fotografi lyckas frammana en berättelse i en enda bild. Den typiske dokumentärfotografen som jobbar i svartvitt ”säger” genom att ta bort färgen: det är inte längre verklighet utan en historia om verkligheten. Fotografen kan använda komposition, ljus – ja vad som helst som ger en berättande ordning och i fallet med Florensbilden är det ett filter från Instagram som skänker dramaturgi.

Tjänsten Instagram, där fotografi är det sociala objektet, används av 100 miljoner personer! Bilder, oftast tagna med mobilkamera, kan förses med olika filter, som sedan sänds ut i ett flöde. Det geniala med dessa filter är att de skapats ur en estetik, från andra tider och stilar, som vi redan är bekanta med. En yta hämtad från en stiltradition kan läggas på en ny bild och genast inlemmas den i en befintlig dramaturgi.

Instagram har blivit vår tids familjealbum – bilder tagna nu men med ett nostalgiskt skimmer.

En dag fick han nog

Den franske konstnären Pierre Leguillon orkade inte se fler nya bilder, än mindre framställa några. Till sin nästa utställning köpte han upp tidskrifter med fotografen Diane Arbus originalreportage, ramade in dessa och ställde ut – han hade drabbats av materialtrötthet.

Från Leguillons utställning på Moderna Museet i Malmö.

Från Leguillons utställning på Moderna Museet i Malmö.

Under medeltiden hade en välbeställd familj i genomsnitt en bibel och två andra böcker av religiös karaktär i sitt hem och dessa kunde tillsammans kosta ungefär lika mycket som ett mindre hus. Nu är vi översköljda av bild och text och den sortens konstnär som Leguillon har blivit är inte bara vanlig utan rimlig.

Det är ett seende som vänder blicken bakåt, som Gunnel Wåhlstrand som målar upp och förfinar gamla familjebilder eller poeten Ida Börjel som i sin diktsamling Skåneradio hämtade tal från just radion till sin poesi.

Men många är  provocerade ­– är detta konst?! Det är i alla fall en naturlig utveckling i vår tid att konstnären, fotografen eller författaren har blivit en återanvändare, någon som ställer sig i text- och bildströmmen och håvar upp sådant som redan finns, ordnar det och på olika vis kommenterar det. Som om vore det onödigt eller till och med omoraliskt att producera nytt innan vi fått bukt med betydelsen av det gamla.

Lidandet

Man vill inte se, man står inte ut, man hoppas att det är iscensatt krigspropaganda, men det är det inte. Fyra döda syskon ligger hopsamlade på ett rostfritt aluminiumbord i ett bårhus. Den yngsta är en bebis, den äldsta cirka fem år. Nyss dödade i Gaza tillsammans med sin mamma i en israelisk luftattack.

svart

Jag ser bilden i Reuterfotografen Jonathan Rashads twitterström. Åsikten kring huruvida sådana bilder bör visas har varierat. Författaren Susan Sontag argumenterade i boken Att se andras lidande att bilder av döda och skadade gör oss avtrubbade hellre än upprörda. En välbehövlig diskussion uppstod, fototeoretiker menade att det är ytterligare en skändning av de döda, att det är vidrigt att vi kan sitta i till exempel Sverige och betrakta andras lidande vid frukosten. Det är sant. Ändå bör vi publicera dem.

Innan vi fick en fri press var krigsbilderna en del av propagandan. På 1800-talet skildrades krig som en söndagsutflykt. De grymmaste bilderna ger oss våldets rätta ansikte, gör lidandet omöjligt att förklara bort. Vad kan vara värt detta, tänker man. Ingenting. Det är vår plikt att se andras lidande.

Den bästa julklappen är
ett familjealbum suprème

En tidigare granne, uppvuxen i ett strikt religiöst hem, berättade att föräldrarna påstått att gud inte bara är med oss hela tiden utan också fotograferar det vi gör. Bilderna, som tas på både goda och onda gärningar, samlas i ett stort album med vårt namn på omslaget, vilket plockas fram på domedagen.

Det kan man kalla en övervakande blick! Men att skildra ett liv är – förmodligen inte för gud, men för människan självt – angeläget. Fotografi är att förlänga seendet. En vanlig bild förvandlas till en skatt som visar det förflutna vi kommer från. I min släkt, som i flera andras, har det inte funnits någon berättelse i bilder eller ord och det är en tomhet bakåt.

Nedskriven historia, som adeln eller andra kända släkter har, är en framgångsfaktor i sig i och med den plattform som skapas. Ett utrymme ges som säger att dessa människor är värda att berättas om, att bli en del av historien.

Därför är det till exempel författaren Hélène Cixous gjort så mäktigt. Hon har skapat ett familjealbum suprème när hon kombinerat familjefotografier med texter av poetisk och analytisk karaktär. Hon har skrivit ihop sitt privata liv med världshistorien. (I boken Rootprints.)

Nu finns många företag som erbjuder möjligheten att sätta samman egna böcker. Var och en av oss är historien, och att fotografera och beskriva våra liv är en mäktig handling och kanske den bästa julklappen de efterlevande kan få – att få hjälp med att få syn på sig själv i tiden. Inte från himlen utan från jorden.

Jenny Maria Nilsson

Artikelserien ursprungligen publicerad hösten 2012. Publiceras här som ett helhetsdokument i experimentsyfte.