Redan i debuten Norrlands svårmod, som kom för ett par år sedan, stod det klart att den svenska romanen begåvats med ytterligare en hängiven och skicklig berättare. Det var en bok som i sina bästa stunder påminde inte så lite om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, med förtätad thrillerspänning, gedigen kunskap och driven prosa.

När Therése Söderlind nu kommer med sin andra roman, Vägen till Bålberget, är det som om jämförelsen med Ekman dröjer sig kvar hos mig. Kanske är det minnet av debutromanen som gör det, kanske är det de noggranna redogörelserna för växter och skogsväsen, kanske är det bara glädjen över att det finns någon i en yngre generation som skriver de brett anlagda romanerna? Jag vet inte.

Men Therése Söderlind ger mig nytt hopp om den svenska romanen. Eller snarare, hopp om en särskild förgrening av densamma; den som talar till en bred målgrupp utan avkall på kvalitet, den sortens roman som ”det kulturbärande skiktet” (i folkmun: kulturtanterna) älskar att läsa. Fortfarande med sin bas i trakterna kring Höga kusten och inåt landet, den här gången i den lilla byn Nyland, rör sig Söderlind från 2010-tal tillbaka till sent 1600-tal där häxprocesserna låter oskyldiga kvinnors liv gå om intet i Guds namn.

Men romanen följer inte någon kronologi. Söderlind hoppar från 1700-talsprologen in i ett 1970-tal där Jacke kämpar med att få ordning på livet efter att hans mor gått bort och frun lämnat honom för hans otrohetsaffärer, samtidigt som han gör det han kan för att hålla reda på sextonåriga dottern Veronica. Dottern har börjat intressera sig för de häxbränningar som ägde rum på Bålberget strax intill på 1600-talet, efter att hennes farmor berättat att de hade släktband till en av de dömda – Malin. Sen följer Malins berättelse från mitten av 1670-talet, och därefter tar nu 50-åriga Veronicas samtida historia vid. Slutligen Olofs berättelse, ögonvittnet som på sin ålders höst äntligen förmår tala om vad som hände under den fasansfulla period häxjakten pågick.

Det är en metod som är värd att nogsamt redogöra för, för på så vis lägger Söderlind ett intrikat pussel där nya ”fakta” hela tiden kommer upp i ljuset, där berättelser som gått i arv i generationer revideras och kompletteras.

Ytterst visar Söderlind på historiens undanglidande karaktär, på minnets bedräglighet och kanske också på detta: hur mycket vi än delar våra berättelser med andra är vi till syvende och sist ensamma om dem. Ensamma om våra versioner.

Det är den existentiella sidan av Vägen mot Bålberget, men vid sidan av det finns angelägna bitar kvinnohistoria, landsbygdshistoria och samtidshistoria. Therése Söderlind har gjort grundlig research för vad som på det hela taget är en bildningsroman, och hon har definitivt talangen som krävs för att levandegöra den i alla enskilda delar. Den enda invändningen skulle vara att upplägget kräver ständigt nya avslöjanden, och det finns alltid en fara med berättelser som hela tiden måste trappas upp. Men, det är endast en randanmärkning.

Vägen till Bålberget är en utomordentlig roman, sann läsglädje i ordets rätta bemärkelse. Med sina nästan 600 sidor räcker den dessutom länge. Det händer att kritiker har invändningar mot att böcker är för långa, men jag misstänker att det inte så sällan handlar om vårt jagande mot deadline. Alla passionerade läsare vet ju att den riktigt goda boken är den som aldrig tycks ta slut.

Therese Eriksson

Artikeln trycktes första gången i Upsala Nya Tidning i februari 2013, men återpubliceras här med författarens och UNT:s tillstånd, eftersom boken ingår i juniupplagan av ABF:s och Arbetets nyhetsbrev Boklådan.