Valresultatet i Italien visar att landet varken kommit ur sin ekonomiska eller politiska kris.

Men det går inte att bortse från EU:s roll i den kollaps vi nu bevittnar i Sydeuropa, fjärran från den tid i mitten av 2000-talet då regeringschefer enades om att bygga EU till att inom tio år bli ”den främsta ekonomiska zonen i världen”.

I dag är i stället stora delar av kontinenten ett krisområde.

Få förstår omfattningen förrän de med egna ögon har skådat de gator i Grekland där rader av stängda butiker möter besökarna, och där mängder av tiggare kantar trottoarerna.

I Spanien har brandmän och låssmeder gått samman och vägrar vräka fler familjer.

Detta efter att 400 000 familjer redan vräkts i landet.

400 000 hushåll är lika många hushåll som det finns i Stockholms stad.

I Göteborg finns knappt 240 000 hushåll och i Malmöregionen, inklusive Lund, Staffanstorp och Trelleborg, finns totalt 260 000 hushåll.

Överfört till Sverige är det alltså hela städer som har tömts.

Och i Italien har nu Berlusconis högerallians återkommit med full styrka samtidigt som komikern Beppe Grillos parti blir landets enskilt största, i ett val där ingen allians lyckats nå majoritet.

Europas kraftiga obalans skapades under finanskrisen då stater i södra Europa övertog de inhemska skulderna till storbanker i främst Tyskland och USA.

Från den stunden var talet om solidaritet i Europa som bortblåst. I stället gällde det att se till det egna landets intressen.

Island hamnade i rättsliga strider med låntagare i England och Nederländerna som ännu inte är avgjorda.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel förklarade att tyska intressen, det vill säga ytterst de tyska storban­kerna, till varje pris skulle hållas skadeslösa.

Innebörden var att skulder måste betalas enligt plan, vilka nedskärningar som än blev följden i skuldtyngda länder, med arbetslöshet och vräkningar som följd.

På så sätt har skulden för Europas kris flyttats från banker och företag till enskilda undersköterskor och arbetare, och enligt EU-kommissionens prognos från förra veckan kommer arbetslösheten i Sydeuropa stadigt att öka de närmaste åren, i Grekland upp till 26-27 procent.

Det enda land som faktiskt kommer undan omedelbara krav på nedskärningar är Frankrike, detta trots att även Frankrikes budgetunderskott förväntas öka till -3,7 procent år 2013 och -3,9 procent år 2014.

Ändå är enligt den tyska finansministern Wolfgang Schäuble några åtgärder inte aktuella.

Orsaken är naturligtvis de starka banden mellan Frankrike och Tyskland där hårdare krav på Frankrike skulle kunna hota EU:s inte kärna.

Finns då någon alternativ väg?

En rad ekonomer har redan poängterat det nödvändiga i att satsa på inhemsk konsumtion och inhemsk trygghet i de krisdrabbade länderna för att förbättra ekonomin.

Det kräver att stater som Tyskland skruvar ned sin ambition att hellre förgöra arbetare i andra länder än missgynna Tysklands egna bank­ägare.

Den socialdemokratiske EU-kommissionären László Andor, kommissionär för sysselsättning, socialpolitik och social inkludering, fick för några dagar sedan också igenom en re­kommendation med liknande innebörd.

I rekommendationen vill han se större sociala investeringar för att öka ”sammanhållning och kon­kurrenskraft”. Det är en rekom­mendation som Europafacket nu begär ska bli bindande för EU:s medlemsstater.

Förhoppningsvis hörsammas dessa ord också i Berlin. För var dag ökar annars risken för att priset inte bara blir en ekonomisk utan också en demokratisk kris.

Ytterligare nedskärningar kan då inte bara leda till att ståuppkomiker vinner nationella val utan att hela det fragila demokratiska systemet i Europas södra stater kapsejsar.