Underklassen beskjuten

Endast den utsiktslöse begår det väpnade rånet. Någon vars liv saknar de ekonomiska förutsättningar som utgör grunden för ett meningsfullt liv i samhället.

Den kriminelle påstås ha valt, men stöts ut ur samhällskroppen likt ett odugligt organ.

I själva verket är hen oförmögen att själv välja sin egen identitet. Den tilldelas hen.

Vi skulle kunna tänka oss att rånarens handlingar bygger på en önskan om att förändra status, inte nödvändigtvis till den glorifierade gangsterns, det är en lingvistisk illusion, utan till någonting liknande medelklassens.

Denna önskan varken motiverar eller uppmuntrar till kriminell exercis; istället öppnar den för frågan huruvida samhälle och lag förhåller sig i balans, till varandra och till det folk de är tänkta att beskydda.

När polisen, som i fallet med dödsskjutningen av en rånare i Södertälje i januari i år, använder sitt tjänstevapen, skjuter man inte bara rånaren som emblematisk varelse, utan också privatpersonen.

En människa i djupet av skuggan staten slungar.

Dessa två roller ska vi åtskilja från varandra.

Skottet mot rånaren blir ett skott rakt in i underklassen.

Genom att bejaka klassproblematiken omarbetas också lagstiftningen för hur polisen brukar sitt monopolistiska våld mot en eventuell gärningshen, eftersom hen i samma stund hen utsätts för det statliga våldet ännu en gång blir ett offer.

När polisen dödar någon, hur stor eller liten avsikten att göra så än är, eliminerar den ett problem som staten i sig redan är orsaken till.

Lagstiftningen är gammal medan världen är ny; och de juridiska incitamenten bör alltid vara synkroniserade med miljön de tillämpas i.

I polislagen finns olika omständigheter att ta hänsyn till. Dels gäller det den laga befogenheten, dels skjutvapenkungörelsen där kungörelse underordnas lag.

Den myndighetssanktionerade våldshandlingen ställs även emot behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Sett till proportion är frågan vem som ska avgöra allvarsgraden i den brottsliga gärning, som polisen ämnar stoppa med sitt våld.

Stjäl någon, låt oss säga guld, för att dröja vid Södertäljerånet, ska det då tolkas som att skjutningen bifalles eller inte?

Antyder behovsprincipen att rånarnas liv är mindre värdefulla än guld?

De moralfilosofiska spörsmålen verkar inte ställas i riksdagen, eller ute bland politikerna.

Över huvud taget verkar inte frågan om människans värde, sett till den konsumistiska implosionen som fullbordats de senaste decennierna, vara föremål för vare sig allmän debatt eller diskussion.

Har det korporativa samhället förblindat oss så till den grad, att vi ständigt går dess ärenden, och som kriminella självmant, likt skadedjur, gör infångandet av oss förutsägbart och simpelt?

I Foucaults Övervakning och straff behandlas bland annat synen på rättegången som fenomen, vilken går från ”offentlig avrättning” inför en hetsande publik, till hur det lagstiftande organet låser in sig och gömmer sig under den institutionella byråkratins byggnader.

Den anklagande parten är inte längre densamma som den dömande parten, som i sin tur heller inte är densamma som den straffverkställande.

På så vis blir den utpekade brottslingen endast sig själv skyldig de vedermödor den hamnat i.

Politik kan inte anses ligga bakom dödsskjutningen av Södertäljerånaren, fastän det verkligen skulle kunna förhålla sig så  – det är bara det att händelseförloppet tar, naturligtvis, mycket lång tid.

Ett offer är ett offer, må så vara att lag och samhälle sedda till varandra är två omlottliggande skikt, där varje del har ett eget djup, med oräkneliga faktorer och kombinationer av dessa att ta hänsyn till.

Det konsumistiska samhället, vars ideal och idoler hela tiden häcklar arbetaren och invandraren och hens ekonomiska tillkortakommanden, kan i allmänhetens ögon inte beskyllas för att vara den utlösande faktor som fick rånaren att begå sitt brott.

Men i vårt samhälle, i vår blotta livsstil, finns ett inbyggt systemfel som vi hela tiden väljer att ignorera.

Detta är vad som långsamt dödar oss.

David Stenbeck