Foto: Jessica Gow

Jag minns en ordväxling mellan Gösta Rehn och Ann Wibble, borgerlig finans­minister i början av 90-talet. Wibble hade berömt Gösta för att han ”hatade inflationen” och tolkat detta som ett stöd för sin egen politik. Gösta svarade temperamentsfullt ”skillnaden mellan oss är att jag hatar inte bara inflationen utan även arbetslösheten”.

Gösta Rehn ville att politiken inte bara ska hindra överefterfrågan i ekonomin utan också skapa ny efterfrågan. Efterfrågan på arbetskraft som annars inte skulle efterfrågas.

Gösta Rehn må ha varit en opraktisk man i det dagliga livet. Men i samhällsdebatten, i den ekonomiska politiken, var han en mycket praktiskt tänkande man. Annars skulle han knappast ha varit en så kreativ idégivare till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Han for också omkring i Europa för OECD och fick andra ekonomer att inse att kurser i svetsning eller maskinskrivning kunde vara ekonomisk politik. Gösta hade sinne för vad som hände i verkligheten. Han var, vad jag vet, inte så intresserad av ekonometriska modeller.

Göstas verklighetsnära tänkande fick honom att inse att marknaden var ett alldeles för klumpigt instrument för att kunna åstadkomma full sysselsättning. Om det totalt sett är balans mellan tillgång och efterfrågan i ekonomin så inriktas efterfrågan mot den mest attraktiva arbetskraften, med inflationsdrivande konkurrens om ”de bästa bitarna” som följd, samtidigt som det blir arbetslöshet bland människor som marknaden inte vill ha.

Därför var han skeptisk till generella stimulanser av ekonomin. Finanspolitiken skulle vara stram, den allmänna efterfrågan hållas i styr. Arbetslösheten borde hellre bekämpas med riktade åtgärder, för att ta vara på arbetskraft som annars inte skulle efterfrågas.

I dagens läge, vid tiden för Gösta Rehns 100-årsdag som infaller den 13 februari, så skulle han troligen ändå ha rekommenderat en del generella stimulansåtgärder – vi har ju nu åtta procents arbetslöshet och 400 000 arbetslösa. Men de riktade åtgärderna skulle troligen få bära den största bördan i strävan att skapa full sysselsättning. Allra helst som en stor och växande andel av de arbetslösa nu är långtidsarbetslösa, svårplacerade. Människor som marknaden inte vill ha. Och när vi just har sett hur stora, generella stimulanser i form av skattesänkningar sedan 2006 har fått mycket små effekter på sysselsättningen.

Troligen skulle han ha välkomnat några av förslagen i Socialdemokraternas budgetmotion i riksdagen i höstas, till exempel höjda barnbidrag, sänkta avgifter och förbättrade villkor i a-kassan, förbättringar av sjukförsäkringen och statliga insatser som skulle ge fler jobb.
Återupprustning och vidareutveckling av den aktiva arbetsmarknadspolitiken skulle minska arbetslösheten redan på kort sikt och framför allt när efterfrågan på arbetskraft är betydligt högre än nu. Detta skulle vara ett självklart krav från Gösta Rehn i dag.

Arbetsmarknadsutbildning, bland annat bristyrkesutbildning, i betydligt ökad utsträckning skulle i förening med effektivare arbetsförmedling och vägledning ge resultat. Men regeringen har hållit arbetsmarknadsutbildningen på cirka 5 000 kursdeltagare, en liten del av vad det en gång varit.

Under de senaste åren av socialdemo­kratiskt regeringsansvar kom den goda arbetsmarknadspolitiken i förfall. Förfallet fullbordades i och med att de borgerliga tog över 2006. De skrotade praktiskt taget allt som var kvar, samtidigt som a-kassorna rustades ner. Politikens utgångspunkt blev en grundläggande misstro mot de arbetslösa, en uppfattning att de hellre skulle vilja leva på ersättning från socialförsäkringar eller bidrag från samhället än att söka avlönat arbete. Det visar på en negativ människosyn som måste ha varit främmande för Gösta Rehn.

Vi måste bort från den situation som vi har i Sverige i dag, när jobb inte blir tillsatta eftersom det inte finns sökande som arbetsgivarna vill anställa, samtidigt som hundratusentals är arbetslösa.

Vi måste bort från den situation där många har resignerat och, som arbetsförmedlingen nu fungerar, finner sökandet efter jobb meningslöst. Hos dem bör vi väcka nyfikenheten på deras egna möjligheter. Arbetsförmedlandet ska ha en ny utgångspunkt, ett nytt arbetssätt, inte så mycket piskor och morötter.

Det här kräver stora, ofta oprövade insatser för utbildning, rehabilitering, praktik, arbetsprövning, vägledning och mycket, mycket annat. Allt i Gösta Rehns anda. Samt kraftfulla samhällsinsatser för att det ska bli flera jobb.

Just därför har jag tillsammans med några kamrater skrivit en motion till den socialdemokratiska partikongressen i april om en allmän arbetsförsäkring, som både ska utveckla politiken i den riktningen och båda upp tillräck­liga resurser för att den ska bli betydligt mer omfattande och få en betydligt högre kvalitet än vi hittills sett.

Bo Elmgren
före detta S-ombudsman och journalist