En bok om Norrland

Zara och Johnny Hallman i byn Valvträsk slogs för att rädda den 120-åriga tallskogen i byns omgivningar.  De misslyckades. Det statliga skogsbolaget Sveaskog avverkade. Samma stat som redan på 1990-talet lagstiftade om att miljömålen ska väga lika tungt som produktionsmålen i skogsbruket.

Kulturjournalisten Po Tidholm är upprörd över hur Norrland används som råvarubank utan att det längre ger vare sig jobb eller lokala skatteinkomster tillbaka. På det sättet är han en typisk norrländsk man.

Samtidigt markerar han sitt betraktande utanförskap genom att i titeln på sin essäsamling bunta ihop Sverige norr om Dalälven med stockholmsepitetet Norrland. Han skriver att han gör så för att alla norrlänningar är grannar i svårmodet. Själv hänger Po Tidholm emellan. Trots uppväxten i Hälsingland blev han som ung genast igenkänd och välkomnad på de stora kulturredaktionerna. Orsaken var börd. Som son till kulturradikala grönavågenföräldrar stod dörren öppen. Det är sånt som vi skribenter från mer obemärkta bakgrunder hänger upp oss på, men sedan dess har han klarat sig på egna skrivarmeriter. Hans essäer och reportage har sin norrländska utgångspunkt gemensamt, men från det lokala nystar han brett och med fantasi.  Hans samlade texter ger mig lust att åter ge mig norrut mot älvdalarna och vidderna och på vägen passera hans kök och höra historier berättas.  För varje text är en bra berättelse och ofta fler i en.

Hans texter handlar om allt. Smör, Ljusnans färd från havet tillbaka till källan, om samekulturens band långt in i förorterna och hur det leder till global jeansbranding. Han skriver om friheten i att leva under reklambudskapens radar, det som inträffar när ens grannar är för få, för fattiga och för gamla för att väcka kapitalismens uppmärksamhet och om hur männen förändrades när terapeuten kom till Skogshögskolan.

Boken är vackert formgiven av Carl Anders Skoglund. Det jag saknar är Po Tidholms omfattande musikjournalistik. Boken kunde också vara mer omsorgsfullt redigerad.  Formuleringar kommer igen för tätt, avsomnade Glesbygdsverket omtalas som att det fortfarande existerade och sedan länge försvunna politiker talar.

Kristina Mattsson