Göteborgs filmfestival, som just nu pågår, anses vara mer samhällsorienterad än Stockholms filmfestival. Här finns en stor avdelning med dokumentärer från Sverige och Norden, liksom från Mellanöstern och Latinamerika. Årets fokus är Chile: i Sverige finns fler chilenare än någon annanstans utanför hemlandet.

Men studerar man filmutbudet och gästlistan inser man snart att festivalens verkliga fokus är Europa, föga förvånande. Verkligheten är högljudd och larmet från både krisdrabbade och mindre drabbade länder tränger sig obevekligt på. Det handlar om en kontinents överlevnad.

Filmen anstränger sig på ett helt annat sätt än teatern och litteraturen att fånga stämningarna i Europa, trots de långa produktionstiderna. Även i filmer som behandlar historiska händelser, eller ämnen från vårt nära förflutna, når kameran och karaktärerna den underliggande framtidsskräcken.

Fyra av de sju viktiga inbjudna regissörerna är européer. Ingen enda amerikan, varken regissör eller skådespelare. Med tanke på Hollywoods internationella dominans är detta unikt. Gräver man djupare i deltagarlistorna blir européerna ännu mer dominerande.

Många av dagens motsättningar i Europa går tillbaka på äldre konflikter, som aldrig bearbetats utan bara lagts åt sidan. När de ekonomiska villkoren försämras flammar de upp igen. I många länder har filmmakare därför angripit olika konflikter – i syfte att göra dem mänskligt begripliga och därmed hanterbara.

Detta gäller inte minst i Tyskland, som regelbundet producerar filmer om nationens öden och missöden. Att årets stora hederspris går till den tyska regissören Margarethe von Trotta, idag sjuttioett, för hennes film Hannah Arendt är ingen tillfällighet.

Hannah Arendt var ett av de här europeiska ödena som blev större än sin egen samtid. Hon var en tyskjudisk politisk filosof och hade som ung en lång relation med Martin Heidegger, ibland sammankopplad med nazisterna. Efter ett antal flyktingår hamnade hon i USA; en känd opinionsbildare i USA; den första kvinnliga föreläsaren på berömda Princeton-universitetet.

Hon klev fram i strålkastarljuset 1961 när hon rapporterade om rättegången i Israel mot Adolf Eichmann, huvudansvarig för judeutrotningarna. Utifrån rättegången myntade Hannah Arendt begreppet ondskans banalitet. Är ondska ett medvetet val eller bara en funktion av tanklöshet, konformism och brist på civilkurage, undrade hon? Här kan man höra en tyst dialog med Heidegger, vilket filmen skildrar.

Även Volker Schlöndorffs välgjorda Dödslistan, om etiska konflikter hos de franska tjänstemän som tvingas samarbeta med tyska ockupationsmakten under andra världskriget, måste nämnas. Liksom fransmannen Olivier Assayas Efter revolutionen, om några vänner på 1970-talet. Och naturligtvis den storslagna norska Kon Tiki, namnet på en liten flotte som tog sig tvärs över Stilla havet.

Men även om Göteborgs filmfestival gungar tungt av Europa innebär inte det att allmänheten i Sverige får se de här filmerna. Inte ens franska, tyska och italienska storfilmer kommer självklart upp på biograferna – och distribueras inte heller som dvd.

På festivalerna i Berlin, Cannes och Venedig får europeisk film omkring 40 procent av utmärkelserna. Detta borde vara en kvalitetsbeteckning. Ändå visar SF, som kontrollerar 90 procent av biograferna, bara motvilligt europeisk film – ibland inte ens vinnarfilmerna.

Den amerikanska tidskriften Film Comment har gott rykte för sina recensioner. Men av de europeiska filmerna på deras 50-bästa-listor kommer bara ett fåtal upp på svensk bio.

EU-parlamentet instiftade Lux-priset 2007; vinnarfilmen röstas fram av parlamentarikerna. EU-kommissionen har även producent- och översättarstöd, liksom distributionsstöd till biografer där minst hälften av utbudet är framställt i Europa.

Bra initiativ och andelen europeisk film har ökat. Ändå har ansträngningarna inte träffat helt rätt. När såg vi senast en portugisisk eller polsk film i videobutiken?

Ett grundproblem är att det saknas större kommersiella distributörer inriktade på film från hela Europa; distributörer som kan ge Hollywoods välorganiserade maskineri en match. Detta är inte unionens åtagande, anser kommissionen, vilket är riktigt.

Ofta förklaras det magra utbudet av europeisk film med att biobesökare och hemmabiotittare blivit vana vid amerikansk dramaturgi. Därför har man svårt för egensinniga europeiska auteurfilmare. Föralldel, lite sanning hittar vi här. Men nu bygger amerikansk filmdramaturgi på klassisk dramaturgi, som går tillbaka till den antike filosofen Aristotoles idéer, vilket även europeiska filmmakare utgår ifrån.

Här kunde public service-TV gå före. SVT är inte beroende av annonsintäkter och kunde mycket väl visa film från medlemsländerna.

Svaret brukar bli att även public service-kanalerna köper i klump från drömfabrikens försäljare. Tar man inte hela klumpen får man inte heller godbitarna – och i den klump som erbjuds finns nästan inget europeiskt.

Därmed går vi miste om all den fantastiska film som produceras på vår egen kontinent. Vi missar också den fantastiska möjligheten att lära oss om varandra. Film är, som alla vet, ett underbart sätt att lära sig.

Ingvar von Malmborg