”Vad är det med LO och kvinnor?”, undrar SvD:s ledarsida med anledning av LO:s nej till vinstuttag ur välfärden.

När det blivit allt svårare för dem som avskyr offentlig sektor att få acceptans för att  riskkapitalister ska få föra ut våra skattepengar försöker de i stället få det till att LO missunnar kvinnor att bli entreprenörer.

Tidigare har dessa tankegångar drivits hårt av bland andra den borgerliga debattören Åsa Moberg. Även Centerpartiets valplattform inför valet 2010 byggde till stor del på ett försök att framställa riskkapitalbolag som kvinnor som står i sjukhuskläder och foppatofflor.

(Centerpartiet har, som vi kunnat konstatera, därefter gått från att försöka framstå som ett entreprenörernas parti till att propagera för platt skatt och sänkta löner.)

Men vad är det då med LO och kvinnor?

LO:s nej skulle förvisso minska vinsterna som förs ut av välfärdsföretagens ägare. Och eftersom välfärdsföretagen oftast har kvinnor anställda menar SvD att det blivit en kvinnofråga. Kvinnliga välfärdssektorer diskrimineras jämfört med manligt dominerade branscher eftersom de manligt dominerade branscherna även enligt LO ska få göra vinst, är resonemanget i debatten.

Ett populärt exempel brukar vara att ”de som bygger en skola ska uppmuntras göra vinst (männen), men inte de som står för undervisningen (kvinnorna)”.

Det stora felet i ekvationen är att de företag som bygger en skola (eller en kyrka eller villa eller fotbollsplan) verkar i en normal marknadsekonomi: ju högre kvalitet deras produkter har desto mer kan de sälja så att vinsten blir högre.

Välfärdsföretagen agerar med helt andra förutsättningar. De säljer inte sin produkt, bra vård eller bra undervisning, hur bra kvalitet de än kan skapa. I stället tilldelas de en fix skattesumma baserat på antal elever eller patienter.

Därmed kan de inte skapa vinst på annat sätt än att dra ned på verksamheten. Färre undervisningstimmar skapar vinst, inte fler. Ju färre personal i sjukhuskläder och foppatofflor desto högre vinst, inte tvärtom.

Någon normal marknad existerar därmed inte. Den enda riktiga utvärdering av kommersialiseringen av vår skattefinansieradfe välfärd som gjorts, studien Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svenskt välfärd?, som gavs ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle i september 2011, kallar också den ”marknad” som sägs råda i skattefinansierad välfärd för ”kvasimarknad”, alltså oäkta, skenbar marknad.

På denna oäkta och skenbara marknad kan företagen skapa vinst endast på ett enda sätt, genom att skära i verksamheten, och ta en större andel av våra skattepengar och stoppa i egen ficka genom att kalla det ”vinst”.

Det tydligaste sättet att skära i verksamheten är att sparka personal, vilken som SvD mycket riktigt påpekar oftare är kvinnor än män inom välfärdssektorn. Därför har också logiskt nog privat drivna skolor färre lärare per 100 elever än offentligt drivna skolor, de privat drivna skolorna måste ju förvandla några av lärartjänsterna till vinstpengar som förs ut till ägarna.

Varje krona av svenskarnas inbetalade skatter som förs ut i vinst till kanalöar i stället för att läggas på lärartjänster eller vårdpersonal försämrar alltså verksamheten i stället för att förbättra den.

Därför vill LO kraftigt begränsa vinstuttagen av våra skattemedel ur välfärden, vilket kön personalen än har.