Kön är helt ointressant för kärleken, säger en ganska nära vän till mig. Vi sitter på en bar, det är en vanlig kväll, ett vanligt samtal, men jag får plötsligt svårt att andas. Runtomkring mig fortsätter samtalet. Jag tystnar. I flera veckor efteråt ringer hennes ord i mina öron. Jag försöker förstå varför. Det är inte första gången jag hör just den meningen. Men nu biter den sig fast och jag lyckas inte skaka den av mig.

När jag insåg att jag gillade tjejer minns jag inte. Jag tror jag alltid gjort det, helt enkelt. Men jag minns tusen tillfällen när jag insett att det visst är intressant och att det spelar roll. Jag har hela tiden vetat att det innebär problem att bli kär i någon av samma kön.

Jag minns hur jag som 13-åring tänkte att jag var tvungen att vänta till mina föräldrar dött av ålderdom in­nan jag vågade bli kär på riktigt, alternativt själv ta livet av mig. Jag minns hur jag tystnat i samtal om relationer på ­raster i skolan, i fikarum på arbetsplatser, på middagar, för att orden inte bar mig. Minns varför jag ville flytta från Värmland till huvudstaden när jag var femton år och minns också varför jag flyttade strax före det att jag skulle fylla 23.

Ibland får jag frågan, ofta snällt och välmenat ställd, om hur det var att komma ut. Då berättar jag min solskenshistoria om hur mamma bara kramade mig (och i förbifarten sa att det var tråkigt att hon aldrig skulle bli mormor). Jag svarar aldrig, fast jag tänker det tyst, att jag varje dag måste välja om jag vill komma ut eller inte. Och att det fortfarande finns dagar och situationer där jag låter bli.

Ni som säger att kön inte spelar roll för kärlek, ni är nästan alltid heterosexuella och lever inte sällan sedan länge i ett tryggt förhållande. Ni kan kosta på er att säga så. Att vara vidsynta och prata om att all kärlek är bra kärlek.

Ni har aldrig behövt lära er att prata om er partner i tio minuter utan att en enda gång använda könspronomen eller namn på den ni älskar. Ni be­höver aldrig orsaka en pinsam tystnad genom att korrigera någons ”din kille” till ”min tjej”. Ni har aldrig tänkt att ni hellre väntar på att era föräldrar går bort, än berättar för dem att ni blivit kära. Ni har nog aldrig haft vänner som blivit utkastade hemifrån, misshandlade, våldtagna, för att de vågade berätta. Heller aldrig legat i en säng, natt efter natt, tillsammans med den ni älskar, och torkat tårarna som rinner för att hon omöjligt kan få vara kär i eller leva med er.

I det här samhället spelar det definitivt roll vilket kön den man älskar har. Men det betyder inte att kärleken i sig ser annorlunda ut. Det betyder inte att mina drömmar om sommarbröllop, tankar på familj eller önskan om att ha någon att dela mitt åldrande skiljer sig från era. Det betyder bara att kärleken får lite andra möjligheter och att  ”kön är helt ointressant” känns som ett slag i magen.

 

(Och till dig som läser. Som tvekar, men som vet. Du är inte ensam. Tro aldrig någonsin att du är ensam).