Politiker och höga tjänstemän svänger sig ofta på ett ganska förmätet sätt med ambitionen att bryta det så kallade utanförskapet. Att hitta någon bland politikerna som har erfarenhet av begreppet eller umgås med några av dessa vanlottade verkar svårt.

I politiska dokument kan man hitta exempel på den rådande synen på utanförskap och även förslag till lösningar på problemet: ”Ett av arbetslivsförvaltningens mål är att bryta utanförskap. Ett viktigt verktyg i arbetet mot det målet är arbete.”

Redan i själva formulerandet av problemet har man slagit in på en dubiös tankebana, eftersom etiketten utanför, därmed annorlunda, nålas fast på dessa människor.

Vissa människor i en kommun befinner sig de facto innanför dess slutna rum medan andra förfryser utomhus. Tre idéer för att försöka problematisera innanförskapet:

• Tala med, inte om, dem som befinner sig i utkanten av gemenskapen. Skapa en tankesmedja av kloka människor som på grund av sjukdom, olycka, etc befinner sig i utanförskap.

• De som får tillfälliga aktiviteter inom kommun och stat – praktik, timanställning, vikariat eller olika typer av specialanställningar – måste få samma möjligheter som fast anställda att ta del av möten, utbildningar, fester och så vidare. Det är detta som skapar en känsla av sammanhang, inte aktiviteten i sig.

• Arbeta kontinuerligt med värdegrunden hos anställda och politiker för att ändra attityder som raserar bron mellan de innanför och de utan­för – kärlek, tolerans och gemenskap måste vara målen.

Intentionerna är ofta väldigt goda hos innanförskapets ledning, dock bländas deras synsätt automatiskt av deras privilegierade position.

Bryt innanförskapet!

Daniel Mathiesen
Härnösand