Svenskt Näringsliv och dess ordförande Urban Bäckström sparade inte på krutet i sina kommentarer till LO:s förslag om vinstuttag i välfärden.

Organisationens företrädare känner sig ”attackerade” och de målar upp hemska följder för ”10 000 privata företag” och ”hundratusentals människor”.

Ordval och tonfall för tankarna till svältande människomassor som, om LO:s förslag blir verklighet, kommer att driva genom Sverige som grottmänniskor på jakt efter föda.

Nu är det tämligen svårt att tro att så sker om LO:s förslag blir verklighet. Däremot lär svenskarna få mer pengar att röra sig med när de inte längre behöver göda riskkapitalister på avlägsna kanalöar med sina skattepengar.

Men tonläget visar tydligt vad det råa geschäftet i grunden handlar om: Makt och pengar.

Och där står vinstuttagen inte isolerat.

Alla de utfall vi nu skådar runt vinstuttag är i stället en del av en djupare motsättning runt lön, arbetslöshet och sysselsättning. Låt vara att den råa kapitalismen blivit extra synlig genom välfärdsföretagens rovdrift. Men i grunden är den en följd av hårdare motsättningar som började synas redan för tjugo år sedan.

I Stefan Carléns och Christer Perssons utmärkta bok ”Åter till full sysselsättning” beskrivs hur Sverige under de senaste tjugo åren glidit in i massarbetslöshet.

1990 var sysselsättningen 83 procent av alla mellan 16 och 64 år. 1997 hade den sjunkit till 71 procent.

När sysselsättningen sjunker drabbar det direkt dem som blir arbetslösa.

Men på längre sikt drabbas även alla dem som fortfarande har kvar sina jobb.

Och det är här makten och pengarna kommer in.

I den lägre sysselsättningens och den högre arbetslöshetens spår ­rubbas nämligen maktbalansen ­mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Vid hög arbetslöshet blir det svårare att upprätthålla lönenivåer och rimliga arbetsförhållanden, som bra arbetstempo, bra arbetsmiljö och tillräckligt många fasta tjänster.

Det är mycket tydligt hur dessa arbetsvillkor, alltså inte bara löneutveckling, har försämrats i takt med att sysselsättningen har minskat.

En högre andel sysselsatta är alltså i sig ett hot mot arbetsgivarnas makt, även om fler sysselsatta i längden tvärtom gynnar ekonomin.

I takt med att arbetslösheten ökat och andelen sysselsatta har minskat så har Sveriges arbetstagare också fått se hur vinstandelen ökat och hur löneandelen minskat.

Nu skulle en högre vinstandel inte vara så farligt om dessa vinster bara återinvesterades så att de kan skapa nya jobb.

Men samtidigt som vinstandelen har ökat så har vi sett inte fler utan färre investeringar. Vinsterna har i stället i allt högre grad gått till att bygga upp företagsägarnas privata förmögenheter.

I denna värld med högre vinster, lägre investeringar och större privata förmögenheter har dagens system med vinstuttag ur välfärden passat förträffligt.

Välfärdsföretagen har kunnat skära i verksamheten och dra ned på personal utan att det får negativa konsekvenser för företagen utan tvärtom ökar vinsten.

Kraven från de anställda kan då också hållas nere när många slåss om de få jobb som finns.

Ett stopp för vinstuttag av våra skattemedel gör att svenska folket kan konsumera dessa vinstpengar på det som pengarna är menade att gå till, det vill säga till en bättre välfärd med fler lärare, och mer personal på våra daghem och vårdhem.

Inte undra på att Svenskt Näringsliv blir galna över LO:s förslag. Det hotar inte bara vinstuttagen, det hotar också att rubba maktbalansen på vår arbetsmarknad.