Vi åt snabbmat på en billig sylta i Gottsunda, Uppsala.

Min dotter hade precis fått in barnmenyn. Hon letade nyfiket efter leksaken i matboxen. Ett armbandsur i plast. Trots att hon var försiktig gick klockan sönder efter ungefär fem sekunder.

Fem sekunder!

En lång kedja av arbete har utförts för de fem sekunderna som passerade innan leksaken låg där som ett obegripligt pussel av plast på hennes matbricka.

Det börjar med arbetarna som pumpade upp olja. Vi kan låtsas att de jobbade på ett oljefält i Mellanöstern. Sedan skeppades nog råoljan till Kina. Där tog ett annat gäng vid, vi kan kalla dem raffinaderigänget. Efter lite kemiskt hokus-pokus bildades en vätska som leddes till en plastfabrik intill.

Ny fabrik, ny personal och ny produkt. Plastmassa. Den köptes in av en leksaksfabrik där unga underbetalda kvinnor stod i långa rader och tillverkade plastklockor som sedan skeppades till oss på andra sidan jordklotet. Ungefär samtidigt övertygades en chef om att det är bra för affärerna att minera barnmenyerna med leksaker.

Sen går det som det går. Efter fem sekunder är leksaken trasig, dottern sur och den globala tillväxten har ökat. Man behöver inte vara nobelpristagare i ekonomi för att inse att vi har ett problem. Att vi lägger ned en massa möda på att tillverka billiga skitgrejer som ingen vill ha kan inte vara en bra affärsidé. Eller rättare sagt: Det är det nog – fast det borde det inte vara.

Samma sak är det med maten. Enligt en brittisk rapport som nyligen släpptes kastas mellan 30 och 50 procent av all mat som produceras i världen. Tjopp, rätt ned i soporna utan att passera tarmsystemet. Det verkar dumt.

Det verkar extra dumt när jag samtidigt läser om soppköer och skolbarn i Grekland som är hungriga eftersom de inte har råd med lunch.

De tuffa åtstramningarna har drabbat många i EU. Sparkrav har strypt ekonomier till den grad att till och med Internationella valutafonden börjar tvivla. Allt fler ser ekonomiska stimulanser som ett klokare sätt att ta sig ur krisen.

Och facken i Europa hälsar sådana röster välkomna. Stimulanser leder till fler jobb och färre utslagna. Samtidigt är det viktigt att aldrig glömma varför vi jobbar.

Den här planeten tål nämligen endast ett begränsat antal leksaksklockor i plast.