”Sverige har inte klarat krisen”

Finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt begrundar budgeten.

Drygt sex år har gått med Alliansen vid makten. En Allians som 2010 gick till val på att de skulle sänka arbetslösheten och se till att minska det så kallade ”utanförskapet”.  Ett antal reformer har de mycket riktigt genomfört, med just det syftet. Men har de varit verksamma – och vem har fått betala mest för dem? En ny rapport från Seko visar att effekten i de flesta fall varit minimal – eller helt omöjlig att mäta.

Bland de förändringar som Alliansen genomfört sedan 2006 finns ett flertal försämringar i a-kassan. Med tesen att arbetslösa får lättare att finna arbete om de lever på svältgränsen har man skärpt villkoren för arbetslöshetskassan. Det finns dessutom stora tveksamheter om huruvida lågt tak i a-kassan verkligen stimulerar sysselsättningen på något sätt. Snarare borde de positiva produktivitetseffekter som en bra a-kassa har till fullo kompensera för de eventuella nackdelar som kan finnas.

Mellan åren 2008 och 2012 har andelen som saknar ersättning mer än tredubblats. Det innebär att det i dag bara är en av tio av de heltidsarbetslösa som får full ersättning, eftersom taket i a-kassan är lågt. Det är alltså ingen slump att antalet personer som fått ekonomiskt bistånd har ökat sedan 2007. Enligt statistik gjord av Socialstyrelsen anger 40 procent att de måste ha försörjningsstöd på grund av arbetslöshet. 26 procent anger att de inte får någon ersättning överhuvudtaget från a-kassan.

Några som däremot får mer pengar med Alliansens politik är de som redan tjänar mycket. Det jobbskatte­avdrag som regeringen infört går visserligen inte att utvärdera för att se om det haft avsedd effekt, däremot kan vi se att höginkomsttagare fått högre skattesänkning i kronor än vad låginkomsttagare har fått. Exempelvis har en höginkomsttagare fått en skattesänkning i kronor per månad som är 27 procent högre än vad en genomsnittlig arbetare inom barnomsorgen fått.

Jobbskatteavdraget bidrar alltså till att klyftorna växer och att inkomstskillnaderna bara blir större.

En reform med liknande effekt är sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Åtgärden är väldigt dyr med en kostnad på drygt 16 miljarder kronor per år, men tycks inte vara särskilt effektiv för att sänka arbetslösheten. Tvärtom verkar det som att den, precis som jobbskatteavdraget, gynnar fel personer. I stället för att underlätta för personer utanför arbetsmarknaden att ta sig in, har den reducerat skatten för de personer som redan befinner sig där.

De två reformer som mött störst och hårdast kritik är dock förändringen av sjukförsäkringen och införandet av den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. I sjukförsäkringen har tidsgränser införts, efter vilka många sjuka tvingats ut i arbete. Från slutet av 2009 till och med det tredje kvartalet 2011 var det över 70 000 personer som utförsäkrades. Av dessa var det, i februari 2012, nästan 60 procent som återigen fick någon form av ersättning från sjukförsäkringen. Att så stor andel har återvänt skiljer sig grovt från regeringens bedömning att bara cirka 10 procent av de utförsäkrade skulle återvända till sjukförsäkringen. Det har helt enkelt visat sig att de utförsäkrade varit sjukare än vad regeringen har trott.

Jobb- och utvecklingsgarantin är troligtvis det största misslyckandet av regeringens reformer. Den arbetsmarknadspolitiska åtgärden består av tre faser och det är främst fas 3 som ständigt växer.Mellan september 2011 och september 2012 växte antalet deltagare i fas 3 med hela 18 procent. Med låg intensitet i deltagarnas aktiviteter och liten tid ägnad åt jobbsökande aktiviteter står det klart att fas 3 är ett enormt fiasko.
Att den som deltar i fas 3 heller inte har rätt att delta i studiemedelsberättigade studier på fritiden, något som kan öka jobbchanserna, förstärker bara den bilden ytterligare.

Regeringen har under nuvarande mandatperiod erkänt att detta inte är hållbart och bland annat inför möjligheten till arbetsmarknadsutbildning för deltagare i fas 3. Att fas 3 växer är dock ett faktum. Arbetsförmedlingens egna prognoser pekar mot att 37 400 kommer finnas i fas 3 under hösten 2014. Den stora frågan är: Leder fas 3 till något eller är det, som deltagare har beskrivit det, en ”samhällets avstjälpningsplats”?

Något som står fullständigt klart för den som granskar Sekos rapport är att regeringen kapitalt misslyckats med sin jobbpolitik. De åtgärder som har granskats har mycket tveksamma – om ens några – effekter på sysselsättningen. Den relativa arbetslösheten har under regeringsperioden 2006 till 2012 ökat med 1,3 procentenheter och långtidsarbetslösheten har ökat med 73 procent. Även ungdomsarbetslösheten har ökat och Alliansen har misslyckats med att öka den sysselsatta andelen av befolkningen.

Jämför man dessutom utvecklingen av arbetslösheten med resten av Europa så kan man se att den bild som regeringen försöker framhålla, att Sverige klarat finanskrisen och dess efterspel väl,  inte alls stämmer. Vi kan alltså inte göra annat än ge betyget underkänt till Alliansens jobbpolitik.

Janne Rudén
Förbundsordförande, Seko