Det blir en tuff avtalsvinter och vår 2013. Risken för varsel och konflikt är trots den svaga konjunkturen större än tidigare år.

En titt i spåkulan pekar mot årliga löneökningar på cirka två procent, eller runt 500 kronor i månaden, och en tvåårig avtalsperiod.

Med alla krav och motkrav presenterade inför vinterns avtalsrörelse är det dags att sia om utgången av den förestående kraftmätningen. Och en inte alltför djärv förutsägelse är alltså avtalade löneökningar runt 500 kronor i månaden eller cirka två procent som genomsnittligt årligt lönepåslag. Det motsvarar ungefär 75 procent av de fackliga ursprungskraven.

En tvåårig avtalsperiod är också sannolik trots den rådande osäkerheten kring konjunkturen. Bakvikt i löneuppgörelserna (något högre löneökningar 2014 än i år) är sannolikt eftersom närtiden känns mest osäker.

En återblick på avtalsrörelserna under 2000-talet pekar mot en återkommande prutmån på cirka 25 procent av ursprungskravet, ibland något mer, ibland något mindre. Ju lägre utgångskrav, desto mer pressad prutmån, är en enkel tumregel.

Jokern i leken är naturligtvis konjunkturen. Om den fortsätter att vara svag, men inte rasar genom golvet, ja då håller ovanstående gissning sannolikt måttet. Men om det händer oförutsedda saker som allvarligt skakar om de ekonomiska förutsättningarna – då uppstår ett nytt läge. Och därmed krävs nya spådomar om utfallet av förhandlingarna.

För att fortsätta siandet om vad som händer i vinter och vår så kan resan fram till de slutliga signaturerna på branschavtalen antas bli besvärlig. Det som främst spökar är fackens krav på höjningen av avtalens lägsta löner. Kravet är att de ska höjas med samma krontal som andra löner.

Det är ett krav som fungerar som ett rött skynke för arbetsgivarna.

Över huvud taget är det relativt enkelt att sia om hårda motsättningar i lågkonjunkturens skugga. Den låglönesatsning som LO-facken kräver är och förblir omstridd. Detsamma kan sägas om kraven på kortare arbetstid som industrins fack begärt. De är lika impopulära som alltid.

Arbetsgivarnas kontring som innebär krav på utökad frihet att variera normalarbetstiden (flexibilitet) har motsvarande impopulära ställning bland de fackliga organisationerna. Och önskemålen om lokala överenskommelser om löner och villkor utan hänsyn till riksavtalet sågas helt av facken.

Kort sagt: Det mesta av rekvisita och retorik är som vanligt när förhandlingarna nu ska börja. Den uttalade låglönesatsningen – framför allt satsningen på avtalens lägsta löner – är det särskiljande i år och den utan konkurrens tuffaste nöten att knäcka.