Foto: AP Photo/ A M Ahad

Dhaka den 8 januari. Flygplatsanställda strejkar för bättre villkor.

 

Flera strejker och protester har genomförts i Bangladesh de senaste månaderna, som har varit oroliga. Det finns tecken på att anställda blir allt mer militanta

I helgen bildades en mänsklig kedja utanför pressklubben Narayanganj, ett par mil söder om huvudstaden Dhaka. Fartygsanställda i Bangladesh ship workers federation protesterade.

De krävde inte bara högre löner, utan även fler polisstationer längs floderna. Överfall, rån och trakasserier mot de anställda sker ofta.

Samma dag, söndagen den 6 januari, strejkade flygplatsanställda i Dhaka för att få högre lön och bättre arbetsvillkor.

Den 6 januari var också det datum då minst 35 personer skadades på textilfabriken Pacific jeans 2000 i staden Chittagong. Panik bröt plösligt ut. Arbetarna trodde att de brann och försökte ta sig ut. Många tänkte nog på den tragiska dödsbranden i november förra året. Då omkom 111 arbetare som var instängda i en textilfabrik i Dhaka.

Men egentligen är det inget speciellt med den 6 januari. Det var bara en vanlig dag i det bangladeshiska arbetslivet, som de senaste månaderna allt mer präglats av protester och strejker.

Främst inom textilindustrin har det varit oroligt.

– Det finns tecken på att militanta krafter växt sig starkare, säger Sudhershan Rao.

Han är representant för det globala facket Industriall, som organiserar textilarbetare runt om i världen. Själv har han sitt kontor i New Delhi i Indien, men övervakar hela regionen.

Just nu vet han inte om den ökade oron på arbetsmarknaden i Bangladesh har politiska eller andra orsaker, som att enskilda grupper blivit allt mer millitanta. Om drygt en vecka åker han dit för att ta reda på mer, samt försöka bygga upp en facklig struktur i landet som i stort sett saknar fria fackliga organisationer.

Att konflikterna blir våldsamma ser han som ofrånkomligt. I exempelvis textilindustrin ligger månadslönen på 3 500 taka, cirka 250 kronor, vilket inte räcker för att överleva. Att arbetsmiljön är farlig samt att arbetarna inte är organiserade gör att protesterna blir okontrollerade.

Det finns hundratals fack inom textilindustrin men inget är, enligt honom, på riktigt. De fackliga företrädarna representerar inte arbetarna och det saknas kollektivavtal som är värda namnet.

– I praktiken skulle jag säga att det inte finns några fack alls i textilindustrin, säger Sudhershan Rao.

När en olycka sker brukar de anställda gå ut i en spontan protest. Enligt Sudhershan Rao är det då vanligt att andra människor, som har andra motiv, ansluter sig till protesten.

I landet råder stora motsättningar mellan de två stora politiska partierna Awami league och Bangladesh nationalist party. Men enligt Sudhershan Rao är inget av dem intresserat av att förbättra textilarbetarnas villkor. Synen på textilindustrin är likartad: Båda är oroliga för att stöta sig med utländska modemärken, båda finner förtjänster i det system som råder.

Fakta Bangladesh:

Få med i facket

Av cirka 3,5 miljoner som jobbar i textil­industrin är cirka 10 000 med i facket.

30 till 35 pro­­cent av befolk­ningen beräknas leva under fattig­domsgränsen och har dålig tillgång till mat, bostad, rent vatten, sjukvård och utbildning.

Drygt 50 svenska företag, främst inom konfektions- och telekomsektor­erna, är aktiva i Bangladesh.

Källor: Industriall, UD