Höjda lägstalöner har förhindrat att låglönejobben breder ut sig. Arbetet har låtit ta fram siffror som visar att låglönearbetarna blivit färre.

Bakom lägstalönernas utveckling ligger en rad fackliga låglönesatsningar. Det uttalade syftet med dessa är att förhindra framväxt av dåligt betalda jobb – och att alla medlemmar ska ha en lön som det går att leva på.

I unik statistik, som Statistiska centralbyrån tagit fram för Arbe­tets räkning, framgår att det under 2000-talet inte har blivit fler låglönejobb i Sverige, snarare aningen färre. Kvinnorna står för nedgången, bland dem har andelen låglönearbetare sjunkit med ett par procentenheter sedan sekelskiftet.

Var tjugonde heltidsanställd i Sverige tjänar i dag mindre än två tredjedelar av medianinkomsten, vilket är definitionen på när någon är låglönearbetare, enligt industriländernas samarbetsorgan OECD. I Tyskland har var femte anställd en lön som ligger under den gränsen. Och i topp ligger USA och Sydkorea där var fjärde anställd är lågavlönad enligt OECD:s mått.

– Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige är en viktig förklaring till att fenomenet med arbetande fattiga inte är utbrett här. Parterna har prissatt många lågproduktiva jobb ur marknaden. Ett typiskt exempel är att det blir allt vanligare att folk själva skannar in varorna i snabbköpet, säger nationalekonomen Per Skedinger.

Den svenska utvecklingen står i skarp kontrast mot den tyska och danska. Enligt uppgifter från OECD har andelen låglönearbetare i Tyskland ökat från knappt 16 procent år 2000 till 20,5 procent tio år senare. På andra sidan sundet har andelen stigit från knappt 9 procent till 13,4 procent.