Migritude – stolt ickehemmahörande

Att vara migrant är både ett existentiellt och ett politiskt/arbetsrättsligt tillstånd som blir allt vanligare. Men det saknar sin litteratur i hög grad. Skrivandet emanerar ju gärna från en bestämd fläck på jorden eller i språket. Det gäller även, ja nästan i synnerhet, stora berättelser som Mobergs Utvandrarna-epos. Likadant med alla diasporaförfattare som längtar hem till ett land som inte finns längre. Grundvalen är nostalgi (ordagrant ”hemsmärta”)

Men den här icke-hemhörigheten, vem står för den? Kafka är en portalgestalt, trots sitt trygga liv som statstjänsteman. Och härom året utkom på svenska Gloria Gervitz enda (och ständigt växande) diktsamling Migrationer, ett verk i Nobelprisklass.

Men Sverige besöks i dagarna av en författare av indisk härkomst, född och uppvuxen i Kenya, numera boende i USA, som verkligen förkroppsligar den erfarenhet hon delar med så många, kanske miljarder, av att inte höra hemma nånstans.

Shailja Patel har tagit det begrepp som var en fana inom de afrikanska staternas frigörelse, négritude, och byggt om det till ”migritude”, vilket är namnet på en poetisk enmansföreställning som sammanfattar hela den koloniala historien med utgångspunkt i de sarier Shailja Patel fick ärva från sin mor, klädesplagg som är konstverk i sig och som det även är en konstart att ta på och att bära upp.

Migritude är också namnet på boken, som innehåller pjästexten, oerhört läsvärda fotnoter, de dikter hon utgått ifrån, samt en tidskronologi. Man får ta del av en hel livserfarenhet, som samtidigt utgör en provborrning som går djupt ner i historien och kopplar dagens rättslöshet till Europas erövring av resten av världen.

I veckan besöker Shailja Patel Stockholm och Umeå för att presentera sin bok och läsa upp. Det blir inte den fullständiga föreställningen med ett tjugotal klädombyten, men säkert en upplevelse ändå. Och de som inte kan ta sig dit kan i alla fall läsa boken.

Läs mer om boken och uppläsningarna!