Foto: Thorsteinn Sigurdsson

– Före krisen fick vi lokala lönepåslag, nu får vi bara vad det centrala avtalet ger, säger Ingvar Vigar. Men vi har haft tur, ingen här på åter­vinningsföretaget har sagts upp.

Foto: Thorsteinn Sigurdsson

– Före krisen fick vi lokala lönepåslag, nu får vi bara vad det centrala avtalet ger, säger Ingvar Vigar. Men vi har haft tur, ingen här på åter­vinningsföretaget har sagts upp.

 

Island valde välfärdspolitik i stället för åtstramningar – och har kommit på fötter snabbare än andra krisländer. Kraschen hotade att öka klyftorna i samhället. Det blev tvärtom.

Grå himmel, gråa kullar, grått hav. Reykjavik på hösten är för dem som älskar svartvita filmer. I villaförorterna gapar betongskal från husbyggen som stannade när krisen kom.

Kring en industritomt i stadens utkanter skriar måsar som har lockats hit av soplukten. Små truckar pilar omkring med tunnor och containrar, de piper varje gång de backar. För Ingvar Vigar, som öser ner papper i en dokumentförstörare, är de stora sophögarna goda tecken.

– Island är på rätt väg. Vi på soptipparna märker det först av alla.

Återvinningsföretaget Eftnamottakan tar emot gamla fisknät, plast, ­elektronikskrot och mycket annat. Avfallet vägs, så Ingvar Vigar är säker på sin sak. Det är en bit kvar till mängderna före kraschen, men det går uppåt.

Om orsakerna till detta har Ingvar Vigar en bestämd åsikt: Uppgången är inte regeringens förtjänst.

– Höger eller vänster i alltinget gör det samma. Det enda som spelar roll är att islänningarna är redo att jobba mycket, och byta jobb.

– Det finns inget isländskt under. Bara ett folk som arbetar sig ur
krisen.

Det Ingvar Vigar ser i avfallshögarna ser sociologiprofessorn Stefan Olafsson i sina diagram. De visar att Islands ekonomi krympte 2009 och 2010, men började växa redan i början av 2011.

– Den privata konsumtionen föll 20 procent mellan 2008 och 2009. Det är mycket, men mindre än man kunde vänta sig. Arbetslösheten på fem procent är hög med isländska mått, men långt under EU-snittet.

Stefan Olafsson har skrivit en rapport till EU-kommissionen om Islands väg ut ur krisen. I den jämför han med Irland, där en liknande finansbubbla sprack, och där regeringen fört den vanliga åtstramningspolitiken. Irlands återhämtning har gått trögare och arbetslösheten är mycket högre.

Beror skillnaden på att Irland sitter fast i euron, medan Island har en egen valuta? Stefan Olafsson skakar på huvudet.

– Att den isländska kronans värde har halverats är förstås bra för exporten, i vårt fall fisket, aluminiumindustrin och turismen.

– Men av dem är det bara turismen som skapar nya jobb. Samtidigt har kronans fall strypt människors köpkraft. Så nettoeffekten på jobben är starkt negativ.

Huvudförklaringen till Islands återhämtning är en annan, hävdar professorn. Vilken krispolitik ett land väljer är avgörande.

Hösten 2008 kollapsar Islands tre stora banker. De drar så när med sig den isländska staten i fallet. En gigantisk spekulationsbubbla har spruckit. Företag och hushåll drunknar i skulder. Omvärlden hotar islänningarna med isolering. Kan de inte betala vad deras banker ställt till med utomlands kommer de att bli ett nor­diskt Kuba.

Hösten 2012 landar utländska poli­tiker och ekonomer i Reykjavik och frågar islänningarna hur de tagit sig ur knipan. Det retar Thrainn Hallgrimsson, kanslichef på fackförbundet Efling, som organiserar arbetare i en rad yrken. Nyligen har han talat klarspråk med en belgisk journalist, nu tar han itu med Arbetets reporter.

– Det finns inget isländskt mirakel, dundrar han. De flesta familjer betalar för krisen med minskad köpkraft, arbetslöshet och hårdare tempo för dem som har jobbet kvar.

Regeringen har förbättrat a-kassan och förlängt ersättningstiden, i kontrast till åtstramningarna i andra krisländer. De arbetslösa erbjuds utbildningar, de statliga grundpensionerna har höjts. Är inte det bra?

– Regeringen har gjort en hel del, medger Thrainn Hallgrimsson. Men tala inte om under. Tala om alla vanliga islänningar som sliter.

Vintern 2009 slår arga demonstranter på kastruller utanför alltinget varje dag. De tvingar bort den högerregering som styrde Island när krisen kom, och för första gången i landets historia bildar socialdemokraterna och det gröna vänsterpartiet koalitionsregering.

De tar över ett hiskeligt budgetunderskott. Ändå deklarerar regeringen att den ska slopa den nyliberala politiken och föra en ”nordisk välfärdspolitik”.

– Rätt heroiskt, kommenterar Stefan Olafsson. Sådan politik brukar ju kosta pengar, och staten var piskad att spara.

Lösningen blir att omfördela. Skatterna har höjts, med så usla statsfinanser är det oundvikligt. Men medan höginkomsttagare får betala mer får låginkomsttagare sänkt skatt. Bolagsskatten höjs (den var å andra sidan mycket låg), och fiskerinäringen, vars vinster rakat i höjden efter kronans fall, får nu betala en hyra för att den utnyttjar fiskevattnen.

På utbildning och sjukvård måste regeringen spara. Ett visst utrymme finns, eftersom standarden är ganska hög. I gengäld höjs den statliga grundpensionen och a-kassan.

Men det största problemet återstår. Fallande bostadspriser och en fallan­de krona slår skoningslöst mot de många hushåll som har stora skulder. Isländska bostadslån räknas upp med inflationen, och nu hänger lönerna inte med. Skuldfällan hotar att lamslå ekonomin.

Staten börjar därför subventionera räntorna kraftigt, och 15 till 20 procent av skulderna skrivs ner. Återigen riktas lättnaderna till de mest pressa­de hushållen.

– Och de som har låga inkomster använder alla pengar de får, säger Stefan Olafsson. Resultatet är att konsumtionen hålls i gång trots krisen.

Det dämpar nedgången, och rätt snart tar ekonomin ny fart. Island har börjat betala tillbaka sina lån till Internationella valutafonden (IMF) i förtid. Statsbudgeten för 2013 är i balans, en gigantisk omsvängning på tre, fyra år. De förstatligade krisbankerna börjar gå med vinst. Nästa år inleds ett statligt investeringsprogram som ska skapa nya jobb.

– Jämlikhetspolitik får i gång eko­nomin utan att statsfinanserna belastas, säger professor Stefan Olafsson. Däri ligger det isländska exemplets skönhet.

Ekonomisk politik är en sak, i verkliga livet finns ändå människor som rasar ner i fattigdom. Våren 2009 bildades Välfärdsvakten, en grupp med folk från fackföreningar, kommuner, kyrkan, arbetsgivare, Röda Korset, handikapporganisationer och andra, för att slå larm om krisens härjningar. Välfärsvakten är bara ­rådgivande, men har bland annat förmått alla skolor att servera skolmåltider (vilket inte varit obligatoriskt tidigare) och tagit initiativ till gratis tandvård för barn i låginkomstfamiljer.

Ordförande för Välfärdsvakten är Lara Björnsdottir, socionom som bland annat varit socialdirektör i ­Reykjavik. Redan på gruppens första möte slogs hon av den starka enigheten, trots olika politiska bakgrund.

– Vi är uppvuxna med en klara-dig-själv-ideologi. En islänning ska stå på egna ben. Socialhjälp har alltid varit kontroversiellt, länge förlorade fattiga sin rösträtt och rätt att gifta sig.

De politiska partierna på Island har aldrig gått till val på välfärdsfrågor. De som behöver hjälp har alltid varit ”dom”, inte ”vi”, förklarar Lara Björnsdottir.

– Därför blev jag så tagen av den här sammanhållningen. Alla i gruppen vill slå vakt om barnen, ungdomarna och de ensamstående föräldrarna.

I sina undersökningar har Välfärdsvakten sökt efter krisens rötter, och funnit dem i uppsvinget efter att bankerna avreglerades och spekulationsekonomin tog fart.

– Vi avgudade materiell framgång, säger Lara Björnsdottir. Alla de värderingar som håller ihop ett samhälle glömdes bort.

– Så på sätt och vis är jag glad för krisen. Den har visat oss att vem som helst kan bli arbetslös. Och då är
det inte längre skamligt att behöva hjälp.

Islands krasch i oktober 2008 var våldsam, och ännu är krisen inte över. Tiden får visa vilket betyg landets krispolitik förtjänar. IMF:s utvärdering från april 2012, som gör jämförelser med Roosevelts new deal, är en antydan om att den kan få en plats i den ekonomiska historien:

”Djärva skuldsaneringsprogram, som i Förenta staterna på 1930-talet och Island i dag, kan minska antalet hushåll som går bankrutt och utmätningar av bostäder …”

Bland vanliga islänningar är det svårt att hitta entusiasm för regeringens politik. Återvinningsarbetaren Ingvar Vigars huslån har vuxit från 16 till 25 miljoner isländska kronor, och hjälpen till hans handikappade dotter har minskat då kommunen måste spara. Konferensvärdinnan Gudny Oskarsdottir på Grand hotel är ensam med tre söner och klarar nätt och jämt sin ekonomi.

Taxichauffören Gudmundur Bryde anser att regeringen har hjälpt företagen, men inte folket. Och så kommer det igen: Uppgången är inte regeringens förtjänst, det är vi vanliga människor som …

Så är det förstås. Ett land kan bara komma på fötter genom att vanliga människor arbetar, och arbetar hårt. Men kanske förtjänar Islands regering ett erkännande för att islänningarna får göra just det.

Thora Jonsdottir och Neringa Eidukiene hjälps åt att lyfta Gudmundur Antonsson på äldreboendet Skogarbaer. Vi får inte längre ringa in vikarier när någon är sjuk, säger Thora, som anser att regeringen gör för lite. Islands socialpolitik är mycket bättre än mitt hemland Litauens, tycker Neringa.

Foto: Thorsteinn Sigurdsson

Thora Jonsdottir och Neringa Eidukiene hjälps åt att lyfta Gudmundur Antonsson på äldreboendet Skogarbaer. Vi får inte längre ringa in vikarier när någon är sjuk, säger Thora, som anser att regeringen gör för lite. Islands socialpolitik är mycket bättre än mitt hemland Litauens, tycker Neringa.

–Jag blev rädd när kraschen kom, säger Gudny Oskarsdottir. Plötsligt hade vi på Grand Hotel inga konferens­gäster alls. Nu börjar de komma tillbaka.

Foto: Thorsteinn Sigurdsson

–Jag blev rädd när kraschen kom, säger Gudny Oskarsdottir. Plötsligt hade vi på Grand Hotel inga konferens­gäster alls. Nu börjar de komma tillbaka.