Skolverkets senaste rapport om skolans utveckling visar på en närmast katastrofal utveckling:

• Resultaten i grundskolan har sjunkit sex år i rad, det vill säga hela den tid vi haft borgerligt styre med Jan Björklund (FP) som utbildningsminister.

• Andelen elever som går ut grundskolan utan fullgjorda studier ökar. Hela 12,5 procent av eleverna saknar behörighet att fortsatta på gymnasiet.

Väger vi in andra studier om skolans utveckling framträder en än värre bild:

• Kvaliteten i den svenska skolan sjunker enligt internationella mätningar i alla ämnen och på alla utbildningsnivåer.

• De elever som redan presterade sämst har under dessa sex år fått den sämsta utvecklingen.

• Skillnaderna i resultaten ökar, både mellan skolor och mellan elever.

Skolans degenerering har nu gått så långt att den måste ses som en hotande nationell katastrof.

Det går nämligen inte att försämra skolan och urholka kunskaper hos landets blivande arbetskraft på detta sätt utan att det så småningom slår undan förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling.

Och när det väl har gått så långt är skolans kollaps någonting vi alla kommer att känna av, inte bara de elever som i dag förvägras en adekvat utbildning.

1950 beslöt riksdagen att successivt införa en enhetlig skolform för alla barn och stegvis införa nio års skolplikt.

Då var skolplikten bara sju år och gymnasieskolan var långt ifrån alla förunnad.

Sedan dess har Sveriges tillväxt ökat med 477 procent, märk väl i dagens penningvärde.

Vi har alltså sedan dess i dagens penningvärde närmast femdubblat våra inkomster.

Hade vi stått kvar på samma produktion som 1950, och tillväxten inte hade ökat, skulle en undersköterska i dag tjäna 4 200 kronor i månaden i stället för de 20 000 kronor som nu är genomsnittslön för undersköterskor.

Denna enorma ökning av vår rikedom har endast varit möjlig genom att vi samtidigt kraftigt har höjt hela folkets utbildningsnivå för att klara den produktion som krävs.

Att den obligatoriska grundskolan ökade till nio år samtidigt som gymnasieskolan byggdes ut var alltså nödvändigt.

Därutöver hann det livslånga lärandet bli ett begrepp, där äldre personer som tidigt börjat jobba nu kunde höja sin kompetens.

Och lyssna återigen på Skolverkets rapport efter sex års borgerligt styre:

• Svenska elevers kunskaper har försämrats sex år i rad.

• 12,5 procent går nu ut grundskolan utan att ha rätt att plugga vidare.

Vi är på väg tillbaka mot en tid som vi hoppades skulle vara borta för alltid.

Detta kunskapsras leder till att fler får svårare att försörja sig när de går ut utan fullgjord utbildning.

Svensk industri får svårt att upprätthålla sin konkurrenskraft när kompetensen urholkas.

Det Björklundska raset får också sociala följder:

De elever som nu kastas ut från skolan fick tidigare extra resurser så de kunde försörja sig och delta i produktionen.

För även om Jan Björklund verkar tro att de elever som han kastar ut ur skolan bara ska försvinna på något märkligt sätt så dör de faktiskt inte.

De finns där, och de möter ett ­vuxenliv som tydligt markerat hur odugliga de är. Ett sådant utanförskap går inte att skapa utan att det också får vittgående sociala konsekvenser.

Björklunds lågkunskapsskola får också politiska konsekvenser:

Att skapa ett samhälle med stora sociala skillnader, där människor stämplas som mindre värda, är en utmärkt grogrund för extrema yttringar.

Sverigedemokraternas framgångar kommer att fortsätta i takt med att Jan Björklund och regeringen monterar ned skolan och ökar det sociala och ekonomiska utanförskapet.

Det är alltså absolut nödvändigt att se skolans kollaps för vad den är, en hotande nationell katastrof.

Kunskapsraset måste därför stoppas.