Martin Klepke: Sänkt lön får aldrig bli regel

Personalens ambition att rädda SAS har ansträngts till det yttersta.

I vissa avseenden har facken gått långt över det som i normalfallet kan anses rimligt och befogat, och endast framtiden kan utvisa om de undantag i det grundläggande fackliga arbetet som SAS-facken uppvisat varit berättigade eller inte.

Att ett företag vill sänka kostnaden för de anställda är inte konstigt. Det handlar alltid om att förbättra lönsamheten och är en del av den ständigt pågående strukturomvandlingen.

Om ett företag kommer på ett sätt att göra produkter eller tjänster av samma kvalitet till lägre arbetskostnad, till exempel genom att en automatisering gör att färre i personalen klarar högre produktion, förbättras ju lönsamheten.

Det nya överskottet kan då delas mellan arbetstagare i form av högre löner och arbetsgivare i form av högre vinster.

Att de som blir arbetslösa vid denna ständiga omgörning förblir arbetslösa är en myt.

Varje år försvinner mellan fyra- och femhundratusen jobb i Sverige.

Men varje år tillkommer lika många jobb.

Om ekonomin fungerar rätt växer ekonomin genom dessa effektiviseringar. Vi får alltså fler välbetalda jobb i takt med att de olönsamma jobben försvinner.

Så är det och så har det varit i decennier.

Strukturomvandlingen gör i stället att företagen genom sina effektiviseringar blir allt starkare och kan anställda fler.

Men att som SAS nu gör, sänka kostnaderna för sin arbetskraft för att överhuvudtaget överleva som företag i stället för att förbättra sin effektivitet eller produktivitet, är en helt annan sak.

En sådan sänkning av arbetskraftens kostnader i form av sänkt lön leder inte till en bättre konkurrenskraft i det långa loppet.

I normalfallet är denna väg alltså ingenting som facket ska understödja.

Denna väg ger varken högre avlönade jobb eller större förutsättningar att i framtiden skapa fler jobb i företaget eller branschen.

Om denna linje sprider sig till hela arbetsmarknaden kommer det att alltså att innebära att företag som inte är konkurrenskraftiga blir kvar på marknaden. Möjligtvis kan det rädda jobben under en övergångstid, men eftersom hela strukturomvandlingen samtidigt sätts ur spel när lönerna sänks i stället för att produktivitet och effektivitet höjs, så kommer företagen i längden ändå inte att ha kvar någon konkurrenskraft.

Därmed försvinner i slutänden ändå jobben i de företag som använder lönesänkningen i stället för effektivitetshöjning som konkurrensvapen.

Fackets naturliga väg är alltså att säga nej till lönesänkning och låta företaget antingen klara sin plats på marknaden med andra reformer eller gå i konkurs och låta de jobb som försvinner ersättas av jobb i andra företag.

SAS har dock en mer unik ställning, dels med ägande och facklig tillhörighet som sträcker sig över tre länder, med en relativt unik kompetens hos de anställda, med en bransch i total omvandling och inte minst med en framtidsplan för företaget som facken tros allt verkar tro på.

I åratal har det pratats om den internationella flygmarknadens omvandling, där en rad företag kommer att gå omkull eller köpas upp och där bara ett fåtal av dagens flygbolag kommer att finnas kvar.

Inför sådana framtidsutsikter kan facken inom SAS ha bedömt att de tillfälligt kan åsidosätta grundläggande fackliga överväganden för att i längden se det som möjligt att SAS tillhör en av överlevarna eller, vilket nog ligger närmar till hands, att SAS köps upp i sin egenskap av fungerande aktivt flygbolag och inte som konkursbo.

Därmed kan facken ha bedömt att de valt den bästa vägen för de anställda.

Unionen har nu lyckats få till stånd ett avtal där den hotande lönesänkningen byttes ut mot ett lönestopp under två år.

Tillsammans med andra förändringar när det gäller arbetstid och pension innebär det visserligen i realiteten en relativlönesänkning men det är trots allt viktigt att inte rucka på den fasta lönen för varje arbetad timme.

Mer frågande måste man ställa sig inför det nya avtal som Svensk Pilotförening har slutit med SAS, där de anställda avsäger sig en månadslön om året.

Det är då svårare att hävda att lönerna inte sänks.

Inget av fackens avtal är i normalfallet förenligt med en facklig linje som antingen förbättrar för de anställda eller förbättrar det långsiktiga läget för ett företag.

Men som sagt, framtiden kanske visar att detta var den bästa och kanske enda framkomliga vägen inom en så specifik bransch som den nordiska flygmarknaden utgör.