I den kommande avtalsrörelsen kommer kravet vara att de allra flesta ska få en löneökning på 700 kronor. Och för dem med en månadslön över 25 000 kronor är kravet en höjning med 2,8 procent. Dessutom ska alla LO-förbund kräva föräldralön under sex månader och det väntas kosta ungefär 0,2 procent.

Det erfar Arbetet. Än så länge är det här ett förslag.  LO-förbunden har arbetat fram det under den gångna veckan. Det är LO:s styrelse som fattar beslut om lönekraven på sitt möte på måndag.

I mitten på oktober presenterade LO sin nya lönemodell, där en del är att lägstalönerna ska höjas åtminstone lika mycket som lönerna. Dessutom lyfte LO-förbunden fram ett gemensamt krav – ett nytt system för föräldralön åt alla. Tanken är att den ska ge ett tillskott på 10 procent till föräldrapenningen under sex månader för varje barn och till var och en av föräldrarna. Och det ska byggas upp som en ny försäkring, där de enskilda arbetsgivarna inte ska behöva betala extra för sina föräldralediga anställda.

Enigheten var stor när den mer principiella delen av kraven presenterades. När nu förbunden har siffersatt sina idéer har det gnisslat lite mer.

Industrifacken ville ha lönepåslag på 2,3-2,4 procent medan byggfacken låg betydligt högre med sitt förslag om lönekrav på bortåt 3,4 procent, erfar Arbetet. Dessutom har det funnits en oenighet om hur sänkningen av bolagsskatt ska hanteras, där skiljelinjen var liknande – industrifacken vill inte kräva kompensation för den medan 6F strävat efter att kompensera företagens vinstökningar med högre lönekrav.

Bland alla LO-förbunden har de funnits en stark strävan att jämka sig samman. Ingen vill vara med om splittringen i den förra avtalsrörelsen. Under veckan som gått har mötena avlöst varandra och förbunden har långsamt pratat sig samman till en gemensam brytpunkt. I den processen har det skett en viss splittring bland industrifacken där GS varit mer pigga på att höja lönekravet medan IF Metall velat vara mer försiktiga. Bland de andra förbunden har byggfacken utmärkt sig genom att driva högre lönekrav.

Nu finns en enighet, men den beskrivs som bräcklig. Kraven är ställda för ett ettårigt avtal, men det finns en öppenhet för fleråriga avtal och det är en del av det som håller LO-förbunden samman. Förbunden som tycker 2,8 procent är lågt har utsikten att få ut mer längre fram i ett avtal som sträcker sig över flera år.

Samtidigt har en parallell diskussion förts med tjänstemannafacken inom Facken i industrin. Arbetet erfar att tjänstemännens organisationer också strävat efter att de gemensamma kraven ska ligga på en betydligt högre nivå än 2,8 procent och att diskussionerna mellan LO-facken i industrin och tjänstemannafacken varit hårda.  Men leden är slutna även där. Nu står Facken inom industrin bakom samma lönekrav som LO-förbunden.

LO:s lönemodell innebär att avtalsområden med lågt lönegenomsnitt får större procentuellt påslag än industrin. Den tänkta effekten är att lågavlönade och kvinnodominerade branscher ska närma sig industrins anställda. Månadslönen på 25 000 kronor ses som en normal industrilön.

Om lönekraven förverkligas betyder det alltså att industrins anställda får ungefär 2,8 procents löneökning och 700 kronor medan de som har en genomsnittslön på 21 000 kronor ska få lika många kronor och det motsvarar drygt 3,3 procent. Med ett lönesnitt på 22 000 kronor är 700 kronor ett påslag på strax under 3,2 procent.

Gentemot LO-medlemmar med en högre lön än 25 000 kronor kommer inte samma sak hända. Skillnaden mellan LO:s lågavlönade och exempelvis byggfackens medlemmar kommer att öka med den här modellen, eftersom deras lönepåslag ska vara 2,8 procent. Med en månadslön på 28 000 kronor blir löneökningen 784 kronor. Om månadslönen ligger på 30 000 kronor blir höjningen 840 kronor.