Vem orkar?

Allt fler äldre jobbar. Men de tillhör en rätt smal grupp – högutbildade och egenföretagande män födda i Sverige. Det är också en grupp som går i pension tidigare än andra. De har med andra ord hälsan och pengarna att kunna välja.

Arbetet gjorde ett nedslag på en av Sveriges största arbetsplatser där låg-, mellan- och högutbildade springer om varandra. Och upptäckte att frågan om hur länge man orkar jobba är felställd. För de som inte orkar, ens till 65, har inte råd att sluta.

De närmaste åren blir de äldre allt fler, friskare och äldre. Samtidig blir de som arbetar och ska försörja dessa långsamt färre. Men färre kan inte försörja fler. Ska människor kunna leva på pensionen måste fler äldre fortsätta jobba.

Därför tillsätts utredningar. Därför kommer uttalanden från ministrar om att vi ska jobba till 75, eller åtminstone 69.

Den här diskussionen är inte direkt ny. Men frågan handlar inte bara om samhällsekonomi. En förutsättning är ju att det finns människor bakom siffrorna som orkar. Och arbetsgivare som kan tänka sig att anpassa jobben.

De studier som gjorts visar visserligen att allt fler jobbar allt längre. Men det handlar i stort sett om en och samma grupp: högutbildade och egenföretagande män födda i Sverige.

För många andra är det inte lika lätt att i yrkeslivets äldre dagar bara byta bana, kanske konsulta lite. För de sociala skillnaderna mellan hög- och lågutbildade ökar.

På LO pratar man om när människor lämnar arbetslivet, snarare än går i pension. Det är inget aktivt val, utan mer en konsekvens av hårda arbetsmiljöer. I snitt lämnar anställda i LO-yrken marknaden vid 61 till 62 års ålder. Städare försvinner snabbast, redan vid 59. Tunga jobb får fler att bli långtidssjukskrivna, och kanske förtidspensionärer. Samtidigt har förtidspensionerandet blivit svårare sedan reglerna skärptes. Vilket leder till andra utvägar.

– Säg att du är medlem i Kommunal och har väldigt ont. Då går du i dag ner till deltid för att orka. När du sedan inte orkar alls tar du ut den pension du kan, som då blir väldigt låg, säger Sten Gellerstedt utredare på LO.

En arbetsplats där såväl hög- som lågutbildade springer om varandra är Karolinska universitetssjukhuset med över 15 000 anställda. De som jobbar inom vården vittnar om en allt mer slimmad organisation som sliter på både kropp och själ. Och kontrakts­kriget mellan olika städbolag i jakten på avtal om sjukhusstädning sliter på städarna som ömsom sägs upp, ömsom kanske får nytt jobb när nästa firma tar över. Även om yrket förblir är tungt.

Och samtidigt blir stockholmarna allt fler. Allt äldre. Och kräver alltmer vård.

Så kraven ökar. Ty ett sjukhus är ett sjukhus.

– Alla jobb på sjukhus är oerhört viktiga. Du kan inte ha ett sjukhus som inte städas eller där patienter inte får mat. Varför är vi här? Jo, för patienten, som överläkaren Marta Christensson uttrycker det.

Läkaren

Martha Christensson: »En generös och empatisk arbetsgivare kan få medarbetare att jobba många år.«

• Marta Christensson, 62 år, överläkare. Har jobbat som läkare i 33 år.

• Vill inte uppge lön eller sparande. Men medellön för en överläkare i Stockholm är 64 271 kronor.

Jag tänker jobba till 67. Jag älskar att vara läkare, det här är vad jag valt. Det är inte som i House eller någon annan tv-serie. Verkligheten är tråkigare och vi är inte lika snygga. Men det finns ingen bättre känsla än att utreda, ställa en korrekt diagnos, behandla och bota en sjuk människa.

Så jag vill vara färdig med ”läkeriet” när jag går. Där är jag inte än.

Men läkarkåren mår inte jättebra. En läkare sjukskriver sig i stort sett aldrig. Det kan vi inte, nuförtiden finns det nästan ingen annan som kan ta din patient. Vi är väldigt stressade. Förutsättningarna för vårt yrke har förändrats, mycket till det negativa. Det dyker upp nya aktörer, och det ska effektiviseras. Inget fel i sig, men man kan inte effektivisera ihjäl vården.
Många läkare har till exempel system som gör att man har tio minuter med en patient. Och det betyder inte elva eller tolv. Tio. Annars blir det sura miner och fel i siffrorna.

Och överbeläggningar – att folk placeras på avdelningar där de inte borde vara – är en enorm stress för en läkare. De flesta av oss jobbar oerhört mycket övertid, som vi aldrig får betalt för. Du träffar inte en läkare som säger jag slutar fem, och lämnar en patient med sin ångest. Men så kommer det delvis alltid att vara. Vi är inga änglar, men det är vårt jobb. Och patienten är alltid en del av vår arbetsmiljö. Stressen är väldigt kopplad till att inte kunna ge den vård du är utbildad att ge.

Det påverkar så klart orken. Det finns kolleger som blir deprimerade av att inte kunna göra ett bra jobb på grund av besparingar. Man märker när någon slutar fika, gå med på lunch, inte säger något på möten. Kvinnliga läkare visar högre grad av stress och depression. Det beror inte på att kvinnor är svagare på något sätt. Men trots att vi blir fler och fler kvinnliga läkare, är läkarvärlden fortfarande väldigt mansdominerad.

Och det är ett tärande jobb. Alla har ett yrkesliv med journätter, där man nästan alltid är vaken, bakom sig. Efter 55 behöver du inte göra fler journätter.

Men de flesta läkare jobbar till 67. Och många fortsätter som timanställda vid behov efter det. Det finns en stark kärlek till jobbet. Jag tycker att man ska jobba så länge man kan göra ett gott arbete. En läkare som ska ställa en diagnos och känner ”inte en till” är inte bra.

Men händer något medicinskt, en kirurg som blir dålig i händerna till exempel, kan man omplacera med integritet eftersom det är viktigt för mångas identitet att stanna i yrket. En bra kirurg kan ju bli en fantastisk mentor och utbilda andra.

Det hänger på arbetsledningen. En generös och empatisk arbetsgivare kan få medarbetare att jobba många år. Medan en stel och oempatisk arbetsgivare kan få anställda att bli deprimerade och lämna jobbet.

Sjuksköterskan

Sinikka Isoaho: »I snitt stannar man två till fyra år på akuten. Det tär på oss äldre, att ständigt skola in nya kolleger.  «

• Sinikka Isoaho, 61 år, sjuk­sköterska på akuten. Jobbat som sjuksköterska i 38 år.

• Lön: 31 700 kronor.
• Pensionssparar: Ja, 1 000 kronor i månaden sedan cirka tio år.

Jag är den enda, av cirka 135 sjuksköterskor på akuten, som är över 60. De flesta är födda på 1980-talet. Personalom­sättningen är hög. I snitt ­stannar man två till fyra år. Det tär på oss äldre, att ständigt skola in nya kolleger. Samtidigt som pressen att producera är densamma.

De yngre vill vidare, till något lugnare. Många har småbarn. Att jobba treskift (dag/kväll/natt) tär enormt. Det går inte att få ihop ett veckoschema som innehåller tillräcklig vilotid. Jag jobbar inte treskift, eller natt. Jag förlorar inkomst, men det går inte. Inte ens alla yngre fixar treskift. Det går i några år, men sedan sliter man ut sig. Ska folk orka efter 65 är arbetsmiljö och arbetstider helt avgörande. Annars kommer inte många att orka ens till 65.

Akuten är tung. Du kan aldrig planera vad som kommer att hända. Plötsligt kan någon lasta av en person som blivit knivskuren vid entrén. Och folk blir äldre och vårdbehovet ökar. Samtidigt söker allt fler hit som inte är akut sjuka. ­Människor vill helst bli friska redan i går. Och vi får inte säga nej till någon.

Jag förstår inte att politiker har kunnat detaljbestämma över vården som de gjort senaste åren.
Som att alla som kommer till ­akuten ska få träffa läkare inom 45 minuter och ingen behöva vara här längre än fyra timmar. Men vi måste nå målen för att få pengar. Läkarbemanningen har ökat men undersköterskorna blivit färre. Många erfarna, stabila undersköterskor som kan verksamheten har fått gå.

Vi har akutsjukvården på Arlanda också vilket gett oss som jobbat länge ett andningshål. Även om det är 13-timmarspass har det fungerat som ett avbrott till att enbart rodda på akutengolvet. Men sjukhuset har förlorat kontraktet, från årsskiftet tar ett företag över.

Själv utbildar jag annan vårdpersonal tio veckor om året. Helst skulle jag göra mer av det, men det finns det inga pengar till. Jag tror att arbetsgivaren skulle tjäna på att låta erfarna, kompetenta sjuk­sköterskor coacha yngre kollegor en del av sin arbetstid. Mycket av det vi kan, kan man inte läsa sig till.

Att jobba till 65 har aldrig varit mitt mål. Men jag utvärderar varje år. Så känns det just nu. Jag har ork för att jag håller i gång. Åker skidor och cyklar. Jag gjorde ­Svenska klassikern för ett par år sedan. Och så har jag inte småbarn. För att orka handlar det om det, att kunna sova och ha bra kondition.

Jag har en del kolleger som ­fortsätter efter 65 som timanställda. Men för att fler ska vilja jobba längre krävs en bättre organisation och hälsosamma arbetstider. Man kan inte bara tycka att äldre sjukskö­terskor är dyra och besvärliga. Arbetsgivaren måste inse att man tappar kompetens när äldre för­svinner.

Men jag vill nog inte sluta helt, jag gillar mitt jobb men kan tänka mig att ägna mig åt annat, Läkare utan gränser kanske. Och finnas
där för tre barn och fem barnbarn. Jag vill kunna vara flexibel och
vara den som väljer om jag ska jobba.

Städaren

Nidzar Niksic: »Det finns inte en enda städare eller städerska som inte är skadad för livet. Axlar, nacke, rygg.«

• Nidzar Niksic, 53 år, storstädare. Har jobbat som lokalvårdare i 22 år.

• Lön: 20 900 kronor.

• Pensionssparar privat: Ja. Sedan 20 år.

Vi har precis fått besked om att vi är varslade. 125 personer. ISS förlorade kontraktet här på Karolinska i Solna. Företaget har överklagat beslutet. Definitivt besked får vi sista mars. Städbranschen är tuff och bolagen konkurrerar med skambud. Alla försöker jobba mycket för lite pengar. Vi har vunnit kontrakten här i 14 år, men det är samma sak vid varje upphandling. Vi blir uppsagda, sedan blir några av oss anställda på nytt.

Just nu är den största oron hur man ska klara sig på a-­kassa. Men det finns inte en enda städare eller städerska som inte är skadad för livet. ­Axlar, nacke, rygg. Vi kan det här med ergonomi, olika arbetsmetoder och allt. Men till slut handlar det ändå om att använda kroppen monotont för att klara jobbet. Det finns än så länge inga robotar som kan städa.

Själv har jag ständig värk i axeln. I slutet av veckan måste jag alltid ta smärtstillande för att klara jobbet. Det är mycket tunga lyft i storstädning, och maskiner vars vibrationer inte känns direkt men som lagras i kroppen. Jag har ondast när jag vilar. Då är jag ändå stor och stark. Många städerskor är små kvinnor, som dessutom jobbar hemma för man och barn. Vilket liv …

De långtidssjukskrivna städarna har försvunnit sedan Reinfeldt och co började med de hårdare sjukreglerna. Nu sjukskriver sig folk i stället en vecka då och då, för att orka. Och för att klara sig. De gör allt i sin makt för att göra ett bra jobb. De har familj och barn.

Och orka till 65 måste de. De har inga alternativ. Det är deras enda inkomstkälla. Städare måste jobba länge för att ha råd att gå i pension.
Att jobba längre än 65 kanske fungerar i vissa branscher. Men det där är en politisk fråga och det är politikerna som skriver spelreglerna. Inte vi.

Själv måste jag absolut jobba till 65. Annars klarar jag inte hyran. Jag kommer heller inte att ha jobbat lika länge i Sverige som andra, eftersom jag kom hit som flykting från Bosnien i vuxen ålder. Vi som jobbar i städ följer alltid flyktingströmmarna.

Men jag ska ta buss- och taxikörkort nu. Städ är för tufft, och lönen usel. Efter 14 år tjänar jag 20 900 kronor. Jag vill inte mer. Men jag är inte orolig. Jobben finns. Jag har jobbat hela tiden sedan jag fick stanna 1989.

Helst skulle jag vilja tillbaka till Kramfors, där jag bodde på förläggning innan jag fick uppehållstillstånd. Jag älskar Norrland och längtar dit hela tiden. Men det finns inga jobb där.

Jag drömmer om att öppna en galleria i Kramfors och sälja saker med amerikanskt tema. Och sedan öppna en liknande galleria i USA, med vikingatema. Vikingarna verkar vara lite tabu bland svenskar, men jag älskar vikingatiden. Jag är nog en bosnisk viking.