Foto: Thorsteinn Sigurdsson

Helgi Sigurdsson tänker inte sluta förrän han inte orkar mer. Eftersom han är sin egen får han bestämma tidpunkten själv.

Foto: Thorsteinn Sigurdsson

Helgi Sigurdsson tänker inte sluta förrän han inte orkar mer. Eftersom han är sin egen får han bestämma tidpunkten själv.

 

– Varför skulle jag sluta? Jag gillar att arbeta.

Helgi Sigurdsson, 78 år, förstår inte vår förvåning över att han fortfarande jobbar åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan. Han sveper med armen runt den lilla uraffären, där klockor i alla storlekar pryder väggarna, och där en liten avbalkning i ena hörnet tjänar som verkstad.

– Här är mitt liv. Här möter jag människor. Här gör jag nytta.

Och jobb har Helgi Sigurdsson så det räcker. Telefonen ringer, och titt som tätt kommer kunder in från gatan, som ligger mitt i Reykjavik, med utsikt mot det höstgrå havet från tvärgatorna. De ber om hjälp med allt från batteribyten till krånglande gamla väggur.

– Bara Helgi kan laga den här, säger en ung man som bär med sig en klocka från sin veteranbil.

Butiken har öppet från klockan 11 till 18 på vardagarna, lite kortare på lördagar. Men innan han öppnar har Helgi Sigurdsson varit på jobbet ett tag för att hinna med reparationer och annat arbete utan stress.

Så har han levt sitt liv sedan han började i yrket 1952. Den 1 oktober i år firade han 60 år som urmakare.

Sedan 1966 har han egen butik. Det betyder väldigt lite ledighet.

– Enda gången jag stänger på dagtid är när någon bekant ska begravas.

Som sin egen kan Helgi Sigurdsson välja när arbetslivet är slut. Vanliga anställda får rätta sig efter arbetsgivarens policy, vilket brukar innebära pensionering vid 70, eller redan 67.

Det retar Vidar Ottesen, nu 74 år, som fortfarande är arg för att han tvingades gå när han fyllde 71. Vi möter honom när han hälsar på sina gamla arbetskamrater på återvinningsstationen nere vid hamnen. De pratar och skrattar utanför personalhytten, med ett halvt öga på besökarna som kör upp sina bilar på rampen. Varje gång någon vräker ner skrot i containrarna störs samtalet av ett plåtigt rasslande.

– Jag är frisk! utropar Vidar Ottesen, och viftar med armarna för att understryka sin vitalitet och arbetslust.

– Folk lever ju längre och längre, så varför inte arbeta? Min moster jobbade på fiskfabrik tills hon var 92.

Vidar Ottesens arbetsliv är en hel roman. Han börjar sommarjobba i jordbruket som elvaåring, får plats i köket på amerikanernas flygbas i Keflavik när han är 16, och går sedan till sjöss för att arbeta i mässen på ett handelsfartyg. Så följer 24 år som servitör och bartender, därefter 11 år som hotellägare (det slutar med konkurs), och slutligen närmare 20 år på återvinningsstationen.

Att islänningar har flera yrken under livet är vanligt, och kanske är det variationen som gör att många har orken kvar på äldre dar. Ruth Areliusdottir arbetade hela 33 år i följd på en kommunal förskola. I dag kan hon se att det kanske var för mycket. Arbetet tog på kroppen. Hon tvingades operera höften, och när hon var 65 sa företagsläkaren att hon borde sluta.

– Ryggen hade tagit stryk av att sitta böjd på låga barnstolar, av att ständigt lyfta och bära barn, säger Ruth Areliusdottir.

– Men att sluta? Jag blev helt stum. Jag har alltid älskat mitt arbete.

Då kändes läkarens ord som en dom. Tio månader senare kan Ruth se att beslutet var riktigt: Hon riskerade att bli invalidiserad.

Nu kommer barnbarnen hem till mormor varje dag efter skolan för att äta. Ruth Areliusdottir umgås mer med sin man, som pensionerade sig när han fyllde 70. Och arbetskamraterna ringer henne när de ska göra något tillsammans.

Ekonomiskt förlorar hon nästan ingenting på att ha förtidspension fram till 67, då hon blir ålderspensionär.

– Jag har fått ett bra liv som pensionär, säger Ruth Areliusdottir.

– Men fortfarande tycker jag att det hade varit bäst att fortsätta jobba.