Aldrig förr har informationen om barbariet varit så tillgänglig som nu.

På internet kan vi se bilder av liken i Syrien eller läsa om övergrepp i avlägsna kinesiska byar. Det amerikanska koncentrationslägret i Guantanamobukten beskrivs på Wikipedia och den globala uppvärmningen är ett ständigt tema på TV-nyheterna. Inte heller arbetsmarknadens tilltagande förslumning eller de ökande ekonomiska och kulturella klyftorna i Sverige är någonting okänt.

Alla är informerade.

Men, det är en stor skillnad på att vara informerad och att veta. Och att veta är inte alltid det samma som att bry sig.

Det som gör Kristian Lundbergs Yarden till ett stort konstverk är att den berättar om verkligheten på ett sätt som berör, att den gör det möjligt för läsaren att förvandla information till kunskap och kunskap till upprördhet och engagemang.

Samma sak gäller Anna Köléns dramatisering av Yarden som nu spelas på Malmö Stadsteater. I programbladet skriver Kölén att hon gjort Lundbergs berättelse till sin:

”först genom att läsa den och känna med den och sedan genom att skriva om den till en pjäs. Vi på teatern har gjort Yarden till vår berättelse och nu ger vi den till dig. Jag hoppas att du också känner igen dig, oavsett vem du är och var du kommer ifrån. Jag hoppas att du gör berättelsen till din. Och jag hoppas att det gör litet ont”

Detta är en utmärkt ambition, som i allra högsta grad förverkligas. Köléns textbearbetning är utmärkt. Ur den rika text som är Yarden har hon med varlig hand lyft ut en koncentrerad historia om hur huvudpersonens inträde på Yarden samtidigt blir ett återvändande till fattigdomens och galenskapens värld. Och denna text framförs på ett mycket övertygande sätt av Mattias Linderoth.

När föreställningen är slut applåderas det länge och intensivt. Och när applåderna tystat är det många som sitter kvar en stund på bänkarna istället för att hasta iväg. De har gjort berättelsen till sin. Det har gjort ont.

Magnus Nilsson