Folkpartiet vill återinföra gymnasietentamina och ge betyg från fjärde klass i grundskolan.

Det är helt i enlighet med partiets tidigare skolpolitik, men långt ifrån en politik som skapar tillväxt och välstånd.

Många minns nog slutscenen i filmen Hets, där huvudpersonen Jan-Erik står en bit bort på gymnasiets examensdag och ser sina forna klasskamrater rusa ut efter fullgjord tentamen.

Han själv har inte lyckats. Han själv har hoppat av. Han och de som misslyckats i tentamen får smusslas ut bakvägen, och kan förenas i de utstöttas tysta grupp, långt bort från de glada och stojande ”lyckade” barnen och deras familjer vid skolans huvudingång.

Scenen är ganska talande för konsekvenserna av en skolpolitik som Folkpartiet förespråkar och som ytterligare befästs i det skolpolitiska program som partiet presenterade häromdagen.

Det kan nu inte längre råda något tvivel på att Folkpartiet fullständigt har fjärmat sig från idén om en hög och stabil tillväxt i Sverige.

För att en sådan idé ska lyckas behövs nämligen att alla i landet som kan är med och arbetar efter sin förmåga.

Det omöjliggörs av Folkpartiets politik som alltmer tydligt syftar till att slå ut så många av dem som inte hänger med på ett så tidigt stadium som möjligt.

Skolors ökade rätt att slänga ut elever de inte tycker om är ett exempel på denna folkpartistiska linje, att utan eftertanke dra in studiemedel för de gymnasieelever som redan är utsatta är en annan.

Att kräva tidiga val som inte kan ändras och som gör att portarna stängs för vidareutbildning är ett tredje.

Att lägga ned stora delar av vuxenutbildningen är ett fjärde. Att vilja införa en ettårig gymnasieskola för dem som inte platsar någon annanstans är ett femte.

Listan kan göras lång på de förslag som Folkpartiet har lagt, alla i syfte att stänga ute elever i stället för att lära dem något.

Och nu detta.

Att få alla elever att delta i produktion och samhälle och där delta efter högsta möjliga kompetens finns uppenbart inte på Folkpartiets agenda. Då skulle fokus i stället ha lagts på resurser för elevernas lärande i stället för att kasta ut dem.

Och än mer stiger ilskan när den egentliga avsikten med Folkpartiets skolpolitik därmed blir uppenbar.

De barn och ungdomar som rensas ut kommer inte att kunna få några jobb i industrin. Industrin ropar efter utbildad arbetskraft, inte efter den elev som bara gått ett år i gymnasium, inte efter den elev som blev av med sitt studiemedel och som hoppade av kort därefter, eller den som misslyckades och aldrig gavs chansen att komma tillbaka.

Det som återstår för dessa ungdomar är den gamla sortens kollektiva jobb, där arbetskraften inte värderades efter kunskap utan efter antal arbetande händer, där arbetskraften lätt var utbytbar och lönerna därmed kunde hållas nere.

Det är den framtida billaga kadern av tjänstefolk som folkpartiet nu vill återskapa med sin skolpolitik, låt vara att det drar ned tillväxt och välfärd för alla, de besuttna kommer ändå att gå fram genom livet med fortsatt höga inkomster, nu också med billigt tjänstefolk som frågar efter jobb med mössan i hand.

Klassamhälle i stället för tillväxt är den folkpartistiska skolpolitikens allt tydligare syfte.

Att övriga allianspartier inte reagerar över Folkpartiets slakt av svensk skola är tyvärr ett tecken på att tanken på ett nytt klassamhälle har fler ben att stödja sig på under riksdagens omröstningar.