Alliansens retorik blir alltmer motsägelsefull.

Klyftorna i samhället ökar, ändå framställer borgerliga politiker allt oftare sin politik som specialsydd för lågavlönade, kvinnor och arbetslösa.

Förslag till bättre skolgång kallas ”straffskatt på unga”, rutavdrag blir till ”jämställdhetsreform” och förbud mot vinstuttag blir kvinnoförnedrande.

Det är inte utan att tankarna far till slagorden i George Orwells framtidsbok 1984: Krig är fred, Frihet är slaveri och Okunnighet är styrka.

Att okunnighet tydligen även i Sverige 2012 bör ses som en styrka framgår i debatten om sänkt arbetsgivaravgift för ung personal.

Sänkningen skulle enligt alliansen skapa jobb, men som alla vet har så inte skett.

Både S och V har då föreslagit att pengarna i stället bör satsas på utbildning av de arbetslösa så att dessa kan ta de jobb som finns.

Men att styra om de verknings­lösa miljardbidragen till företagen så att det i stället blir till utbildningsinsatser för arbetslösa ­ungdomar kallas i debatt efter debatt för en ”straffbeskattning av unga”.

Det är allvarligt när ansvariga ­politiker hellre ägnar sig åt retorik än politik i en tid när vi konjunkturmässigt står inför en svår arbets­marknad.

Ett annat exempel är den ofta upp­repade paradoxen att rutavdraget egentligen är ett slags jämställdhetsbidrag, en utsaga som Maud Olofsson gärna spred och som fortfarande sprids.

Rutavdragen gör att välmående hushåll kan köpa städning billigt, men hur denna nedvärdering av ­städjobben kan anses vara en uppvärdering av kvinnoyrken är svårbegripligt.

Eller menar alliansen att verklig feminism är att sänka priset på allt jobb som utförs av kvinnor?

Även vinstuttagsdebatten har i ­borgerlig retorik blivit en genusfråga.

På Svenska dagbladets ledarsida anklagades nyligen LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och vice ordförande Tobias Baudin för att driva en kvinnofientlig linje när de försvarar LO-kongressens beslut att förespråka non-profit i välfärdsföretagen.

De angreps i sin egenskap av män, vilket gör dem – som alla tydligen bör förstå – diskvalificerade att uttala sig om kvinnors arbete.

LO-kongressens beslut om non-profit togs visserligen innan dessa två herrar valdes till ny ledning och medan LO:s högsta ledning fortfarande bestod av två kvinnor och en man. Men vad betyder sakfel när man hittat en så bra konspirationsteori som att LO-ledningen förespråkar non-profit för att de är män.

Hade SvD läst LO-kongressens beslut står där att skattemedel ska gå till välfärden och skapa jobb – för både män och kvinnor – i stället för att föras ut i form av vinster, där de för övrigt så gott som uteslutande tillfaller män i riskkapitalistbolagens styrelser.

Men så långt vill Svenska Dagbladet inte fördjupa sig i frågan.

Den borgerliga linjen följer ett retoriskt spår där alliansen vill framstå som om de värnar de utsatta, gärna med något sting som kan underblåsa myten om att sossar och fack leds av dogmatiska män som bara tänker på sig själva.

Det här är en linje som Socialdemokraterna har haft svårt att värja sig emot, speciellt under tider när effekten av borgerlig klasspolitik fallit i bakgrunden till förmån för en otydlig skattedebatt.

Tyvärr verkar innehållslöst tal om rättvisa då alltför lätt kunna dölja de fakta som tydligt redovisas av Statistiska Centralbyråns torra siffror, nämligen att alliansens politik har ökat inkomstklyftorna mellan hög- och lågavlönade, förvärrat barnfattigdomen, ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och höjt arbetslösheten bland unga.

Men när krig blir fred och frihet blir slaveri är allt möjligt.