Foto: Pontus Lundahl

De flesta arbetsplatser i Sverige saknar skyddsombud. Det gäller arbetsplatser med fem eller fler anställda som enligt arbetsmiljölagen måste ha skyddsombud.

Det finns sammanlagt 136 000 sådana arbetsställen och totalt 97 000 skyddsombud i landet. Men de flesta skyddsombud jobbar på större arbetsplatser. Exempelvis finns sju av tio LO-skyddsombud på arbetsställen med fler än 50 anställda, det vill säga cirka 14 000 arbetsställen enligt Statistiska centralbyrån.

Det innebär att minst 100 000 arbetsplatser står utan skyddsombud i dag.

– Med största sannolikhet är bristen på skyddsombud ännu större, vilket är mycket allvarligt, säger Kaj Frick, professor emeritus i arbetsmiljöstyrning.

Koncentrationen av skyddsombud till stora arbetsplatser är ännu större bland akademiker och tjänstemän, förklarar han. Det går ett skyddsombud på 20 LO-medlemmar, medan Saco har 125 medlemmar per ombud.

Kaj Frick har granskat hur bristen på skyddsombud är fördelad mellan olika fackförbund och sektorer. Även jämfört med antalet sysselsatta i hela landet har det blivit allt glesare med skyddsombud ute på arbetsplatserna.

Delvis beror det på att akademikerna har blivit fler och arbetarna färre. Men den främsta orsaken är den snabba tillväxten av privata tjänster, där den fackliga aktiviteten ofta är svag.

– De flesta skyddsombud finns i dag i offentlig sektor och på stora arbetsplatser inom industrin. Och det finns ett starkt samband mellan antalet skyddsombud och fackligt engagemang.

Den tid som skyddsombuden lägger ner på arbetsmiljön motsvarar minst 5 000 heltidstjänster, har Kaj Frick räknat fram.

Det gör skyddsombudet till ”största aktören” i arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverkets 250 inspektörer och cirka 3 000 anställda på företagshälsorna, vilka mest ägnar sig åt sjukvård, kan aldrig ersätta 100 000 skyddsombud, anser han.

Dålig arbetsmiljö kostar mellan tre och fem procent av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP), vilket motsvarar upp till 200 miljarder kronor, enligt Kaj Frick.

– Vill regeringen få tillbaka de förlorade ohälsomiljarderna måste den göra något åt bristen på skyddsombud.

Vad kan fackförbunden göra?

– Det krävs prioritering av den fackliga tiden och pengarna, som båda är begränsade. Samt mer utbildning och debatt om den starka kopplingen mellan arbetsmiljö och övriga arbetsförhållanden.

Det finns en alltför stor klyfta mellan arbetsmiljö och medbestämmande, anser Kaj Frick.

– Många fackliga företrädare, på alla nivåer, är alltför omedvetna om kopplingen mellan till exempel arbetsorganisation och hälsa, eller om att arbetsmiljölagen ger de anställda mycket mer makt än medbestämmandelagen.

Men vad vet vi om de skyddsombud som finns, exempelvis om deras ålder, kön och utbildning? Svar: ingenting. Förr hade Arbetsmiljöverket ett register över skyddsombuden, men det lades ned i samband med den kraftiga nedskärningen 2006.

Av registret framgick bland annat att det vanligaste skyddsombudet i landet var en kvinna kring 50 som jobbade inom vård eller omsorg.

Att sju av tio regionala och huvudskyddsombud var män, trots att de kvinnliga ombuden var 10 000 fler än de manliga. Och att 55-åringarna var tolv gånger fler än 25-åringarna.

I dag har vi bara en kunskapskälla, fackens medlemsregister, som i bästa fall kan ge oss korrekta uppgifter om de egna ombuden. Det är sorgligt, tycker Kaj Frick.

– Allt annat som samhället tycker är viktigt vill man veta mer om. Det är exempelvis ett stort hot om ombudens medelålder ökat med ytterligare fem år. Men det vet vi ingenting om.

Kunskapsbristen bekymrar även LO-utredaren Sten Gellerstedt, som just nu håller på att sammanställa en LO-rapport där 2 500 skyddsombud svarat på frågor om sitt uppdrag.

Arbetsmiljö är inte bara en fråga om buller och farliga maskiner, berättar han. Trycket underifrån är kolossalt viktig i en demokrati.

– Skyddsombuden ser till att de svagas röst blir hörd, vilket jag tycker är demokratins innersta kärna.

Men för att de ska göra sin röst hörd behöver de en myndighet som kan komma till arbetsplatsen när konflikten med den starkare motparten, arbetsgivaren, ställs på sin spets. Den myndigheten heter Arbetsmiljöverket, vars inspektörer bara hinner med att besöka sex procent av arbetsplatserna i landet.

– Och när de väl är på arbetsplatsen har de inte tid med skyddsombudet. Verket har för få fötter som springer för fort.

Det är vad alliansregeringen ville när myndigheten bantades ner med en tredjedel, hävdar Gellerstedt. Regeringen vill dra ur tänderna på arbetsmiljölagen och göra Arbetsmiljöverket till en mer informerande än inspekterande myndighet.

– Som ett slags företagshälsa. Det är en tillbakagång till 1940-talet, då myndigheten skulle ge information – bara till de anställda, säger Sten Gellerstedt.