Övervakningskamerans bild av Karen Gebreab och hennes mördare.

Foto: Scanpix

Foto: Scanpix

Övervakningskamerans bild av Karen Gebreab och hennes mördare.

 

Fack och skyddsombud vill förbjuda ensamarbete på häktena. Ledningen håller delvis med: Farligt arbete får aldrig förekomma. Frågan är bara hur man vet vad som blir farligt i nästa sekund. Kriminalvårdaren Karen Gebreab hade ingen aning om vem hon vände ryggen den där måndagen för drygt ett år sedan.

Vi är ett litet gäng som står i ett mycket märkligt rum. Vi vet inte vilka de andra är, men vi himlar lite med ögonen mot varandra: ”Nu tar det så där lång tid igen.” Som om vi alltid vore här. Utifrån mobilsamtal framgår att förutom mig och fotografen rör det sig om två kategorier: försvarsadvokater och anhöriga.

Utöver enstaka telefonsamtal är det väldigt, väldigt tyst med undantag från det konstanta dånet från vad som verkar vara ett oändligt ventilationssystem. Bakom ett tjockt glas, några meter upp, anar man personal.

– Vi tar er en efter en, säger plötsligt någon via en högtalare med lite för hög volym. Ni skulle träffa Patrik va?

Vi ser inte om någon tittar på oss. Men vi ska ju träffa en Patrik, så vi mumlar och nickar åt obestämt håll. Försöker återigen se lite självklara ut. Efter ytterligare tysta minuter öppnas en av de bankvalvsliknande dörrarna och Patrik Öhrnell möter oss.

Han är kriminalvårdare och Sekos klubbordförande på häktet i Flemingsberg. Det var här, några våningar upp, som allt gick helt fel för drygt ett år sedan.

De flesta av oss har sett bilderna från övervakningskameran. Kriminal­vårdaren Karen Gebreab ler. Nästa bild: hennes ryggtavla. Nästa: En suddig figur dyker upp bakom henne. Hon är ensam med honom. De är på väg mot häktets rastgård på taket. Han ska få sin dagliga promenad.

Dryga minuten senare är Karen Gebreabs 24-åriga liv över. En minut. En måndag på jobbet. 16 knytnävsslag. 38 med batong. Slag mot hals och huvud. Mördaren har i efterhand inte sagt ett ord om varför.

Patrik Öhrnell var sjätte man på plats den måndagen. Vi slår oss ner i en ödslig personalmatsal, även den ackompanjerad av fläktmuller.

– Jag förstod allvaret när jag kom upp och såg hennes fötter. Och bara det faktum att fyra kolleger lutade sig över henne var en klar indikation.

Han insåg snabbt att han inte kunde tillföra något just där och då.

– Dels skulle jag bara vara i vägen. Dels skulle jag traumatisera mig själv mer om jag gick fram. Det var inte medvetet, allt gick på automatik. Men jag tog mig ner och ringde kriminalvårdschefen för att hon skulle sätta i gång det stora maskineriet. Hon la på
i örat och gjorde just det.

Mördaren var dokumenterat våldsam och oberäknelig. Ingen skulle vara ensam med honom. Han hade förts till häktet eftersom den rättspsykiatriska avdelning som skulle utreda honom – på grund av mordförsök på en barndomskompis och våld mot tjänsteman – ansåg att han var för farlig. Personalen där hade bland annat hittat en halv sax som han tejpat fast på vristen. Men den informationen hade inte nått de två kriminalvårdare här på häktet som skickade upp honom till en ensam Karen Gebreab, som inte heller kände tills hans status.

Foto: Fredrik Sandberg

Patrik Öhrnell är kriminalvårdare och Sekoklubbordförande på häktet i Flemingsberg.

 

Ett år senare har Kriminalvården utrett sig själv. I dag är informations­systemet på säkerhetshäktet i Flem­ingsberg väldigt omarbetat. Häkteschef och säkerhetschef har fått andra arbetsuppgifter på andra arbetsplatser inom organisationen. En omfattande utredning om arbetsmiljöbrott pågår. Enligt åklagare Aino Alhem kommer den i bästa fall att vara klar nästa år. Karen Gebreabs mördare är dömd till livstids fängelse. Och Arbetsmiljöverket har ställt krav på att det alltid ska vara en extra vårdare på taket när intagna går sin promenad. Rutinerna har också skärpts så att de dessutom alltid är minst två på väg till och från hissen till taket.

Men ett förbud mot ensamarbete? Nej. Däremot mot riskfyllt arbete.

– Problemet är att vi och arbetsgivaren inte är överens om vad som är farligt. Det är inte heller alltid arbetstagare är överens. Men en sådan formulering är öppen för individuell bedömning. Ett direktiv från arbetsgivaren skulle få bort tvetydigheten, säger Patrik Öhrnell.

Arbetet har ringt runt till skyddsombud på landets övriga säkerhetshäkten. Deras problembeskrivningar stämmer väl överens med varandra. När det gäller de farligaste intagna med väldokumenterade bakgrunder, säkerhetsklass 1 eller 2, är varje individ utredd och det är tydligt vilka resurser i form av utrustning och bemanning som ska läggas ner.

Patrik Öhrnell tar upp ett, visserligen extremt, fall av en klass 1. För den mannen krävdes fyra vårdare varje gång hans dörr skulle öppnas, det vill säga för mat, dusch, gym eller promenad. Två av dem skulle alltid bära fjäderbatong och pepparspray. Och skulle mannen förflyttas krävdes både hand- och midjefängsel.

Men återigen. Det är ett extremfall. De allra flesta häktade hamnar i normalgruppen, klass 3.

– Kriminalvården kommer lite billigt undan när man efter en incident säger: ”Han var inte bedömd som en säkerhetsrisk”. De superkriminella håller oftast låg profil på häktena. Den absolut svåraste kategorin är en ung biltjuv som sitter inne för första gången. Då vet man aldrig vad som händer i ett uppskruvat läge, säger Mattias Reinholdsson på Kronobergshäktet i Stockholm.

Och det är på normalavdelningarna som ensamarbete är vanligt. Här på Flemingsbergshäktets normalavdelningar arbetar två vårdare på 20 intagna.

– Om en alltid ska vara inom syn- och hörhåll måste vi antingen fördubbla personalkostnaderna eller halvera våra arbetsuppgifter. Delar en ut post, bevakar ett samtal, hanterar pengar så lämnas den andra kollegan ensam med 20 man. Är det farligt? frågar sig Patrik Öhrnell.
Hans svar är tveklöst ja. Mikael Håkansson, huvudskyddsombud på säkerhetshäktet i Malmö, är däremot tveksam till ett totalförbud.

– Hur mycket säkerhet kan man bygga upp? Risken är att man målar in sig själv i ett hörn. Vi kommer ju aldrig ifrån att det är människor vi jobbar med.

Här finns den andra svårigheten. Kriminalvård ska ju också vara just det, vård. Ju mer säkerhetstänkande och utrustning, desto sämre riskerar de intagna att må. Och arbetsmiljön blir därefter. Som det extremfall Patrik Öhrnell berättade om. Han som inte fick röra sig utan hand- och midjefängsel samt fyra vårdare. Han duschade inte särskilt ofta. Gick definitivt inte till gymmet. Att ta emot mat tre gånger per dag, samt vägen till och från hissen för en timmes ensam promenad på rastgården, var den mänskliga kontakt han hade under en månad. Totalt cirka en minut om dagen.

– Ingen kan påstå att han mådde bra av den behandlingen, säger Patrik Öhrnell.

Till våren ska rastgården på taket här i Flemingsberg byggas om. I stället för vårdare ska fjärrstyrning av dörrar och hissar samt kameror sköta jobbet.

– Risken att en vårdare råkar ut för våld minskar ju. Men den mänskliga kontakten för dem som sitter inne med restriktioner minskar från en redan katastrofalt låg nivå. Faran är så klart att intagna mår så dåligt att vi får ännu fler självmord och psykiska problem.

För Patrik Öhrnell finns inte lösningen på en bättre häktesarbetsmiljö i fler kameror och mer teknik. För honom är det en ren bemanningsfråga. Under året som gått har personalomsättningen på häktet varit högre än vanligt, berättar han. Fler har slutat. Även om stödet från både företagshälsovård och kolleger i hela landet varit enormt.

– Vissa har arbetsgivaren gett en knuff i rätt riktning. De blev farliga för oss andra att jobba med. För andra har det handlat om att familjen inte känner sig säker. Barn som inte vet om mamma eller pappa kommer hem efter jobbet. Det kan man inte leva med.

Han och fotografen går ut för att ta bilder. Själv dröjer jag kvar en stund i den ödsliga matsalen. Den utgör en sådan kontrast till föreställningen om hur det ska vara på ett säkerhetshäkte. Att sedan, utan passerkort, ta sig ur häkteshuset tar ungefär lika lång tid som det tog att få komma in. Återigen fast mellan dörrar. Återigen en plötslig högtalarröst.

– Ledsen att du fick vänta. Vi är lite underbemannade i dag.

Fotnot: Åklagaren avgör om en häktad person får träffa andra och vad hen får göra i häktet. Det kan handla om att inte få skicka eller ta emot brev, besök, se på tv, lyssna på radio, läsa tidningar, träffa andra på häktet.